Livet och tacksamhet
Häromdagen satt jag och pratade med en vän, en kvällsdate som vi har med jämna mellanrum när livet tillåter. Vi pratar för det mesta om samma saker och samma människor och vi skiljs åt med en tacksamhet över livet och varandra. Jag berättade, som vanligt, om min nedrivna mur och hur svårt jag har att skärma av olyckan som finns i världen. Vi pratade om bekanta och bekantas bekanta som varit med om svårigheter och att det kanske vore bra att stänga av Facebook en stund för att hämta andan och få leva i sin egen bubbla ett tag. Vi pratade om barn med sjukdomar, barn som dött och barn som andra gör illa. Det slutade med att vi båda satt och grät över hemskheten i världen och rädslan över att något ska hända våra små. Samtidigt som det är totalt dränerande att tänka på alla som far illa, alla barn och vuxna som flyr, är rädda eller på andra sätt lider ger det perspektiv. Tacksamhet.
Idag börjar jag min sista vecka som 20-nåntingåring. Det firas med att Peter åker till Stockholm i fyra dagar och jag är ledig idag och imorgon. Tänk att jag är 30 år om en vecka, sjukt vuxet.