Mitt hjärta
Jag har dagar när jag känner mig som världens bästa mamma. Vi skrattar, busar, myser, leker och hon sitter på spisen när jag lagar mat.
Andra dagar känner jag mig värdelös som förälder. Jag har inget tålamod med hennes gnäll, jag orkar inte leka, det blir hämtmat och Babblarna. Vissa dagar sitter vi och gråter båda två för att vi inte orkar och då känner jag mig totalt kass som inte kan sätta mig själv åt sidan för henne.
Och så är det dagar som idag. När vi varit på Mulle och umgåtts i skogen. Hon har hängt med när vi städat och vi har bråkat om ifall man verkligen får ta på gallret till öppna spisen. Vi har kittlats, jagats, ätit och myst och däremellan fått in lite barnuppfostran.
Ändå sitter jag här ikväll med ett hål i hjärtat medan hon sover i sin säng. Jag vill ha henne nära, sovandes mot mig med hennes små lockar i näsan. Kvällar som ikväll är hjärtat totalt oskyddat och jag fixar inte sociala medier, inslag om grisar som gasas på Svenska Nyheter eller fiktiv skada mot människor på Netflix. Mycket kommer tillbaka från när jag växte upp. Otryggheten, rädslan, oron och den snabba pulsen. Jag vill skydda världen och framförallt mitt eget barn mot den känslan. Jag vill inte bli påmind och jag önskar att känslan inte fanns i världen alls. Det blir till en annan känsla, maktlöshet, och jag vill fysiskt hålla om mitt barn för att kunna skydda henne. Det är nog mer för min skull än för hennes, hon kommer inte ha min uppväxt.
Och. Jag har haft en ofantligt tur i livet. Jag är precis där jag ska vara. I tisdags skrev jag papper på ett nytt jobb. Den 9/12 börjar jag på sjukhuset igen, ny avdelning, ny roll och en fantastisk möjlighet i karriären. Jag har, förutom allt det andra, dessutom vänner som verkar tycka lika bra om mig som jag tycker om dom. I sommar är det två bröllop och jag ska vara tärna på båda. ✌️ Jag har som sagt tur!