http://annasarahjosefina.blogg.se/

It's better to burn out than to fade away.

Shine on you crazy diamond

Allmänt Permalink0
Det är nu över två veckor sen pappa gick bort.
I torsdags höll jag honom i handen för sista gången. Pratade med honom och smekte honom på kinden. Jag fixar inte riktigt att tänka på att han är borta. Jag försöker göra så mycket som möjligt hela tiden för att inte ha tid att stanna upp.
I fredags hade vi minnescermoni för pappa i Mariestad. Hans gamla vänner och kollegor kom och tog sitt avsked i kapellet. Jag hade oroat mig för att jag inte skulle vara närvarande, att jag skulle se oberörd ut. När vi väl var på plats var jag orolig för att jag inte skulle kunna sluta gråta.
Pappa hade själv skrivit hur han ville ha begravningen och han hade gjort en skiva med musiken. Han hade skrivit att han ville ha Fanfare for the comon man som "intågsmusik" och när den började spelas kände jag ett leende sprida sig.
Men det var fint att se alla hans vänner komma och ta farväl. Att se dom så berörda. Många av dom hade jag och min syster inte träffat sen vi var små. En av dom, Håkan, höll mig i armarna och försökte trösta och stötta när det var över.
Tyvärr finns det inget att säga eller göra. Jag hoppas kunna ta mig ur det här svarta hålet i sinom tid. Men just nu känns det ganska långt dit. De svåra minnena gör ont och de underbar minnena gör ännu ondare just nu. Jag vet att han vet vad jag känner för honom. Att det inte var brist på kärlek. Jag vet att även om jag hade fått chansen att säga det innan han dog och han hade sagt samma sak hade det inte hjälpt. Jag är helt enkelt inte redo att släppa taget om honom. Det finns ingen bra tid att klara sig utan honom. Det skulle aldrig blivit ett avslut. Jag kommer alltid behöva hålla honom i handen. Nu måste jag bara lära mig att klara mig själv..
Det här var den sista låten han valde innan uttågningen.

There's a hole in the world

Allmänt Permalink0
You will always be my hero, even though you lost your mind.
Min pappa dog idag för en vecka sedan. 51 år gammal.
Jag vet inte hur jag ska fungera utan honom. Han var så mycket mer än min pappa. Han var min bästa vän. Mitt stöd, min stolthet och min svaghet. Han har varit med på varje steg i mitt liv. Han har lärt mig allt. Han höll om mig när jag var ledsen och rädd när jag var liten. Han köpte mina första tamponger till mig. Han var med mig när jag gjorde abort när jag var 17. Han pratade med mig när jag var trött så jag grät på mornarna när jag jobbade i göteborg. Han grät när jag flyttade till Irland. Han var så stolt över mig.
Vi har inte pratat med varandra sen i slutet av januari. Det var inte snälla ord som utbyttes mellan oss det sista vi sa till varandra. Men jag vet att han älskade mig och jag älskade honom mer än jag kan beskriva. Jag hoppades alltid på en ändring, även när jag visste att det var för sent. Som jag älskar honom.
Tomrummet efter pappa är större än jag klarar av. Även när vi var osams var det för honom jag gjorde saker. Jag hade hela tiden i bakhuvudet att "Pappa skulle vara stolt om han såg mig nu". Nu är han borta.
Jag har ont i armarna när jag tänker på att jag aldrig får hålla om honom igen. Att han aldrig kommer skrika "Hallå!" när jag kliver in genom dörren till huset. Han kommer aldrig mer skriva ett sms där det står "Läget?". Han kommer aldrig mer skägga mig i huvudet och säga "Mhm." när jag är ledsen. Han kommer aldrig mer vara mitt bollplank.
Jag vet inte hur jag ska klara mig utan hans sans och logik. Hur jag ska undvika att spåra ur utan hans lugnande ord. Jag vet inte vem jag ska längta efter att prata med när det händer saker.
Jag önskar att jag kunde känna honom hos mig som jag känner farmor ibland. Jag önskar att vinden kunde lukta som honom eller att jag fick ett uttryck sagt till mig som han brukade använda. Jag önskar att han kunde visa mig hur jag ska ta mig ur det svarta hålet jag har blivit. Jag saknar honom. Fruktansvärt mycket.
Älskade pappa... ♥
Till top