Where I stood

2012-04-19
10:13:35
Comments(0)
I onsdags tog jag klivet över kanten och hoppades på det bästa. Det har varit en tung, trött, jobbig och befriande vecka. Jag vet inte om jag gjort rätt och jag kan inte höra varken hjärtat eller hjärnan just nu. Nånstans i allt kaos känns ett pirr i magen och en spänning. Jag tror vi båda behöver det här, få andas, tänka, känna och göra som vi själva vill utan kompromisser för varandra.
Jag letar lägenhet för fullt. Världens bästa Emelie och jag ska förhoppningsvis hitta något tillsammans där vi kan lära oss att vara unga tjejer med livet framför oss i Malmö. Johan vill fortsätta försöka och vi kan bara hoppas på det bästa, men detta är något jag måste göra om inte för någon annans så för min skull. Jag hoppas min tid hos andra ska vara över snart och ber till gud att vi ska hitta en lägenhet där vi kan känna oss hemma. Håll alla tummar.


Postad i Allmänt


Om så bara för ikväll

2012-03-09
22:08:10
Comments(0)

Jag har tyckt att livet är ganska tufft just nu. Men ibland får man små ljusglimtar i tillvaron, så som ikväll. Ikväll har Johan och Peter spelat gitarr och piano och sjungit. När jag låg där på soffan med mensvärken från helvetet och lyssnade på dom kändes livet helt okej. Det är sånna här kvällar man behöver, och jag är tacksam för att få dela dom med min kärlek.


Postad i Allmänt


Sorg

2012-03-06
20:24:08
Comments(0)

"Vanliga sorgereaktioner i samband med förluster och förändringar är:
En känsla av bedövning
Humörsvängningar
Koncentrationssvårigheter
Oregelbunden sömn
Förändrade matvanor
Energiförlust..."

"...Medan den sörjandes reaktioner är normala och naturliga bottnar omgivningens reaktioner ofta i okunskap och rädsla. Sörjande söker på ett naturligt och hälsosamt sätt ofta tröst och hjälp från sin omgivning.

Istället kan omgivningens reaktioner ofta sammanfattas i följande punkter:

De vet inte vad de ska säga
De är rädda för våra känslor
De intellektualiserar och ger svårföljda råd
De lyssnar inte på oss
De försöker byta samtalsämne
De vill inte tala om döden

Sammantaget bevarar detta en rädsla för att visa de normala känslor som följer på emotionella förluster, vilket gör att vi börjar låtsas som att vi mår bra när vi egentligen inte gör det. För att inte bli helt ensam börjar den sörjande hålla färgen utåt och säga att allt är bra, fast det egentligen kanske inte är det. På detta subtila sätt uppmuntrar omgivningen omedvetet den sörjande att agera som om deras sorg har läkt. Detta sker samtidigt som sörjande människor vill och behöver bli hörda..."

Så står det på nätet om sorg. Jag har väl börjat inse att jag blivit tjockare, argare, tröttare, bryr mig inte lika mycket och jag försöker göra allt samtidigt. Jag försöker verkligen bli som folk igen, men det är som att jag går och nickar och ler medan jag har ett vulkanutbrott inom mig. Det är kvällar som denna som jag skulle göra allt för att pappa skulle ringa och kolla läget, bara så att jag kan spy ur mig allt och han skulle säga att han är stolt och jag är fantastisk och jag skulle få den där kicken som får mig att orka ett varv till.
Pappa kommer inte att ringa. Jag kommer inte få höra hur fantastisk jag är som fått vg på första tentan, fixar heltidsstudier och extrajobb samtidigt som jag drar ett lite större lass här hemma eftersom Johan kämpar mot tröttheten och det är mindre än ett år sen min värld gick under. Det blir ingen klapp på axeln för att jag blickar framåt och slår hjärtat medvetslöst varje morgon för att orka vakna en dag till. Det ska vara så. Det är klart jag ska fixa det här. Jag var ju inte ensam om att få vg. Det är många som både jobbar och pluggar. Tänk på alla som bor själva och inte har någon Johan alls. Sorgen kommer alltid vara där, den får jag ju bara lära mig att leva med...

Men nästa gång jag är arg eller ledsen, gå inte ifrån mig utan håll i mig så att jag inte går sönder. Nästa gång jag börjar gråta när jag skrattar för att jag saknat det så mycket, säg inte att jag är fjantig utan uppmuntra mig. Säg inte att jag är lat och slö som inte orkar varje dag och fortfarande inte kommit igång med träningen, säg att det är lugnt och att jag får vara trött och det kan vara så sålänge. Nästa gång jag ringer, svara. Nästa gång jag inte kan sova, låt mig lyssna på min talbok. Bara låt mig vara ibland..


Postad i Allmänt


En smärtsam dag.

2012-02-22
14:19:08
Comments(0)
Den här dagen gör ont i kroppen på mig. Jag har en tenta att skriva, en lägenhet att städa, ärenden att fixa och jag vill helst lägga mig under täcket och vänta på bättre tider.

Jag har hållit så hårt i minnena av pappa. Jag pratar högt med honom när jag är själv. När jag är bland folk pratar jag med honom i huvudet. På nätterna drömmer jag att vi pratar med varandra, han kramar mig och säger att allt kommer att bli bra. Jag är så trött på att vakna och inse att han är borta. Varje morgon är det som att allt börjar om och ingen kan ändra det. Det känns så smärtsamt ensamt här utan honom.
Johan är fantastisk som vanligt, hans familj är fantastisk och jag trivs i skolan. Men jag har inte min pappa, mitt stöd, kvar. Johans familj är inte min familj och min familj ringer inte och frågar hur jag mår, egentligen. Det har snart gått ett år sen pappa dog, det verkar som att jag ska vara över det nu. Det är jag inte. Varje dag är ett smärtsamt steg i en konstant uppförsbacke och jag är så utmattad av att hela tiden kämpa. Det förväntas att jag ska stå rakt, le när det är roligt och helt enkelt vara med i vardagen igen. Jag känner inte att jag är det.
När jag försöker förklara och berätta stänger folk av eller byter samtalsämne och jag får inte riktigt ur mig det. Jag är trött på att höra om frisyrer, killar, jobb man inte tycker om och alla andra skitproblem. Jag har också dåliga hårdagar, relationsproblem och slut på ork att laga mat. Men jag gnäller inte för det, det är liksom inte det största problemet i världen.
Det känns som att jag håller på att förvandlas till en väldigt bitter människa och jag vill tro att jag egentligen inte är sån. Bitter och patetisk. Fokus på mig. Att jag inte fixar att bara hålla masken, det känns som att jag borde.


Postad i Allmänt


Nyår 2011

2011-12-31
17:48:22
Comments(1)
Det här året har varit det absolut värsta i mitt liv. Det har varit fullt av tragedier, svårigheter och motgångar. Vi har kämpat oss igenom varenda uppförsbacke och jag är så stolt över både mig själv och Johan för att vi har lyckats hålla ihop.
Jag har längtat efter den här dagen sen pappa dog. Nyår för mig innebär en ny början, man tar ett djupt andetag och lär sig av sina misstag. Det här året kommer för alltid att finnas med mig som ett plågsamt minne, en längtan och en saknad. År 2012 kan bara bli bättre. Jag ska börja skolan och vi har fått ordning på tillvaron.
På youtube finns det en film som heter "How will we love?" som handlar om olika faser av kärlek, vad det innebär och att så många faktiskt inte håller ihop. En utav männen som intervjuas säger att när det blir svårt så går man och hittar något lättare, man stannar inte och kämpar. Hade jag kunnat så hade jag lämnat det här året och stuckit, garanterat.
Men de här orden har varit med mig under de svåra perioderna med Johan, stanna och kämpa för det. Vi har båda varit nära att kasta in handduken och pröva lyckan på annat håll, men något har hållit ihop oss. Idag har vi det bättre än någonsin, vi skrattar, leker, pratar och älskar varandra. När jag tittar på honom idag inser jag att det var så det var meningen att vara vi. Det har varit många prövningar för oss, men vi har stannat och kämpat.
Jag tänker inte skriva någon lista det här året. Inga nyårslöften och förändringar för nästa år. Det enda jag vill uttrycka inför nästa år är förhoppningen att fortsätta mot ytan med Johan vid min sida.
Om en stund kommer våra vänner på middag. Mixen har gått sönder, potatispressen knäckts och planer ändrats. Vi har skrattat åt det, det är som 2011s sätt att säga "Jag tycker du också kan dra åt helvete." Jag vet att pappa är med oss ikväll och skrattar lite han också.
Inatt klockan tolv tänker jag lägga armarna runt min kärlek och säga "Fy fan vad vi är bra.", för det är vi.
Gott nytt år!
♥


Postad i Allmänt


Hej far

2011-12-27
22:46:01
Comments(0)
Jag undrar hur du har det, var du är och hur du mår. Jag hoppas kaoset i dig har försvunnit, att du äntligen fått din frid. Jag önskar du var här.

Det är svårt att förstå att det är 9 månader sen du försvann. Jag trodde att smärtan och saknaden skulle avta men det visade sig att det var fel. Idag kan jag skratta med magen och vara lycklig, men hela tiden med ett svart hål av sorg bakom mig. Jag önskar att du var här så jag kunde gråta ut ordentligt och bli tröstad. Det har tagit så mycket energi bara att hålla fasaden uppe det senaste året, nu behöver jag få bryta ihop hos dig igen.

Kaoset i själen har gått över till en mulen sorg. Jag har börjat skriva igen, ordentligt och på riktigt den här gången. Du skulle vara stolt. När jag sitter där och skriver känns det som att du är med mig. Jag gör två koppar te, drar ut stolen bredvid mig och säger åt dig att sitta ner. För första gången känns det som att jag börjar förstå hur du hade det, hur du kände det. Din trötthet.

Häromdagen satt jag på jobbet och läste igenom alla mail vi skickat till varandra. Som jag saknar dig käre far. Jag saknar din humor. Du kunde få mig att skratta högt med dina pikar om stavfel och berättelser om allt ni gjorde. Du fick världen lite roligare.

Jag längtar efter dig. Jag längtar efter att komma hem, få en kram och veta att nu kan jag andas. Jag är lycklig med livet. Du hade varit stolt. Johan och jag har det bättre än någonsin och vi skrattar tilllsammans så som jag önskar att du och mamma gjort ibland. På kvällarna när jag tar min ensam-cigg-med-musik brukar jag sitta och önska att du kom och såg hur jag hade det, hur bra det trotts allt har blivit. Jag vet att du finns med mig men jag har så svårt att känna det. Jag behöver fysiskt känna hur du kramar mig, höra dig säga allt det jag vet att du skulle sagt.

Idag kom dagen du väntat på. Det du predikade om sen vi var små. Utbildning, utbilning, utbildning. Jag kom in på sjuksköterskelinjen i Malmö. Jag hade förvandlat intagningsbeskedet till ett tecken. Om jag kom in skulle detta äntligen vara vändpunkten, vi skulle börja sträva uppåt igen. Om jag inte kom in skulle vi fortsätta leva med trycket över bröstet. Jag kom in.

Jag önskar du var här och delade detta med mig, den här segern. Det första jag ville göra när jag fått beskedet var att ringa dig. Du hade inte blivit överväldigad, tjoat och ropat. Du hade sagt "Ja, det visste jag väl. Grattis!", jag skulle höra hur du log och jag skulle känna i hjärtat att du var stolt. Jag kunde inte ringa idag heller, precis som jag inte kunnat ringa när det har hänt något under de senaste året.

Det har varit svårt att hantera toppar och dalar utan dig. Det finns så mycket jag velat och behövt bolla med dig. Helt plötsligt var jag tvungen att ta itu med livet själv. Det känns som att jag står på en slätt och det blåser åt vilket håll jag än vänder mig. Jag behöver komma i lä hos dig igen.

Idag var jag på rean med Jens. Ikväll har vi firat intagningen med middag och vänner. Johan sitter och spelar kort med Jens och Mange och jag ska sova. Jag önskar du var här.

♥

//S


Postad i Allmänt


Sitter här och minns.

2011-12-26
04:18:42
Comments(0)









Postad i Allmänt


Juldagen 2011

2011-12-25
03:47:17
Comments(0)
Sitter på jobbet och har haft en sentimentalkväll. Jag har läst igenom mail till och från pappa, gråtit och saknat. Ville bara säga det.






Postad i Allmänt


I'll back you up

2011-11-21
04:26:24
Comments(0)









do what you will, always
walk where you like your steps
do as you please, I`ll back you up

♥


Postad i Allmänt


I've tried so hard to tell myself that you're gone.

2011-11-20
16:29:22
Comments(0)
I fårrgår var det ett år sen jag såg min pappa vid liv för sista gången. Det var första gången Johan fick träffa honom och det var också början på slutet med min relation till pappa.
När vi klev innanför dörren sa jag "Hej?", precis som alltid. Han ropade "HALLÅ!" från vardagsrummet, precis som alltid. Jag tog av mig skorna och gick in till honom. Han reste sig ur fåtöljen på vingliga ben. Vi möttes halvvägs och han kramade mig. Pappa hade ett sätt att kramas så man kände att man verkligen behövdes. Han kramade hårt hårt och liksom gnuggade armarna över ryggen på mig. Han skäggade mig som han gjort i alla tiden och började gråta. Så stod vi så i ett par minuter. Kramandes, gråtandes och behövda. Det var så skönt att se honom, första gången på 14 månader. Det är den stunden jag har valt att komma ihåg. Kramen, tårarna och hans stickade olle som kliade mot min kind.
Vi satte oss och pratade en stund, jag, pappa och Johan. Jag minns att jag tänkte "Här sitter jag med männen i mitt liv och bara trivs." Pappa var intresserad av Johan och det gick bra. Jag och Johan åkte iväg en stund och skulle komma tillbaka senare med syrran för att äta middag hos pappa. I bilen sa jag till Johan "Han har druckit. Vi får se hur det blir ikväll." Och Johan förstod inte riktigt. Jag träffade pappas förra sambo på fika, Johan och jag hämtade syrran och sen åkte vi hem till pappa. Då var han på gränsen till däckad. Jag blev lika obekväm och spänd som vanligt. "Storasyster-städa-ta-hand-om-syndromet" kom tillbaka och jag började städa i köket och fixa mat medan syrran och Johan satt och pratade i köket. Pappa däckade under tiden. Vi åt och åkte, utan att säga hejdå. I bilen började jag gråta, Johan la handen på mitt ben och sa "Jag förstod inte hur illa det var."
Hade jag haft den stunden idag vet jag inte vad jag skulle göra. Kanske hade jag skällt och gråtit och blivit osams direkt. Kanske hade jag varit uppgiven, sett till att han klätt av sig och gått och lagt sig, städat iordning och lämnat en lapp. Kanske hade jag inte åkt dit alls. Men hade jag inte åkt dit hade jag inte fått den där sista tårfyllda kramen, och det var det kanske värt. Även om jag aldrig sa hejdå en sista gång till min pappa...
Det är nu alltså ett år sen jag träffade honom vid liv sista gången. Jag har nog inte riktigt förstått än att han aldrig mer kommer att höra av sig, krama mig, gråta med mig och säga hur stolt han är. När jag tänker på "aldrig" får jag ont i kroppen, det är liksom lite för stort att ta in. Jag trodde och hoppades att saknaden skulle lägga sig, plana ut och kännas okej. Det har inte hänt än. Jag har lärt mig att leva med den, hantera paniken och njuta av de bra minnena. Men det hugger lika mycket fortfarande, även om jag inte tillåter mig själv att känna efter lika mycket längre.
♥


Postad i Allmänt


Att skratta.

2011-11-06
18:34:02
Comments(0)
Efter förra inlägget fick jag mig en tankeställare. De sista månaderna har jag bara skrivit om tragedierna, Johans MS och saknaden efter pappa. Inget om vardagslivet, matlådorna och tv-tittandet.
Mellan panikutbrotten finns en vardag, precis som hos alla andra. Vi bråkar om skitsaker och älskar varandra, precis som alla andra. Tragedierna har självklart tagit hårt på oss som personer och på vårt förhållande, men lika hemska som hemskheten är, lika fantastiskt är det när det är fantastiskt.
Den här helgen har varit fantastisk. Inte för att vi har åkt iväg nånstans, pratat kärlek och barn eller festat. Den har bara varit fantastisk för att det har varit jag och Johan, vårt hem och våra personligheter. Han har skrattat i helgen och jag älskar när han skrattar.
Igår var vi på kyrkogården och tände ljus med Johans familj. Det var jobbigare än jag hade trott samtidigt som det var skönt att få stå där och titta på alla ljusen och få gråta och göra ont en stund. Men det var också skönt att gå hem till Johans föräldrar, dricka kaffe och prata skit och få må bra igen.
Ikväll ska jag och Johan äta fancy hemmalagad mat och mysa. Vi har spenderat de sista timmarna i soffan och argumenterat och brottats över hurvida en tvåsitts-soffa innebär att två personer ska ha lika mycket plats eller om det är relaterat till storleken på personerna. Han har skrattat och jag har skrattat så hårt så tårarna kom rinnandes. Jag sprang och gömde mig bakom dörren i sovrummet och när han kom smygandes började jag gapskratta igen innan han ens var i närheten. Så kom det en känslovåg och jag blev gråtfärdig.
Det är svårt att balansera alla känslorna. Ibland när vi skrattar skrattar jag bara för att jag äntligen skrattar. Det är så skönt och jag vill liksom inte sluta. Ibland skrattar jag åt att livet är så beskt som det är, och man kan inte göra annat än skratta. Och oftast när jag skrattar så börjar jag gråta för att jag äntligen får ut lite känslor. Ibland får jag dåligt samvete för att jag skrattar, det här året borde inte få några skratt. Och ibland känns det som att jag vill bevisa för detta jävla året att jag visst det kan skratta, no matter what.
Ibland undrar jag hur mycket andra skrattar. Det finns de som ler hela tiden, men det är sällan man hör folk verkligen skratta sådär okontrollerat som man gjorde på gymnasiet. är vuxenlivet verkligen så hårt att man tappar skrattet?
Den här helgen har i alla fall fått mig att skratta av glädje och ta vara på det.
Jag har återbekantat mig med skrattet.


Postad i Allmänt


When the mourning comes

2011-11-03
19:35:28
Comments(0)
Idag har blev en såndär dag då det känns som att livet vill säga "Tro inte det är över än, flicka lilla." Och jag känner mest för att slå livet i ansiktet och säga "Fuck you!"

Inatt hade jag en mardröm om pappa. Bland de första jag haft sen han dog. Han var full och vidrig och ville inte låta mig gå. Jag vaknade hysterisk med precis samma känsla som så många gånger när jag var yngre. När jag insåg att det var en dröm blev allt helt plötsligt ännu värre och jag rullade över på Johans bröst med tårarna rullande i ansiktet och pulsen i max. Han höll om mig i sömnen, jag lugnade mig och somnade.

Idag jobbar jag kväll och Johan skulle till sjukhuset för medicin på förmiddagen. Johans mamma kom vid 10 och vi gick ner till bageriet och köpte frukost. Då ringde Johan och berättade att han hade varit svårstucken så det hade tagit längre tid idag och nej, han kunde inte komma hem innan jobbet. Och så sa han tre små ord och hela världen frös. "Jag har genen."
Genen är något vi verkligen hade hoppats att han inte haft. Med Tysabri, som Johans medicin heter, finns det som biverkning att man kan få ett virus som heter PML. För att vara mottaglig för viruset krävs det att man har anlaget för det. Av de som har anlagen är det mindre än 1 på 1000 som får viruset vid behandling med Tysabri under de första två åren. Sen stiger risken mer och mer efter två år, så som jag har fattat det iaf. Det kanske inte låter som så mycket, och det kan jag förstå att ni tänker. Men för varje behandling han får ökar risken för viruset. Den medicinen som är tänkt att hjälpa honom kan också vara det som gör honom sämst.
På nätet står det såhär
"PML är en kronisk, ofta snabbt förlöpande demyeliniserande sjukdom i centrala nervsystemet. Sjukdomen, som är mycket ovanlig, drabbar framför allt patienter med kraftigt nedsatt immunförsvar, exempelvis på grund av en hivinfektion. De flesta som drabbas av PML dör inom loppet av något år."

Vi har tagit hela den här resan bra med tanke på omständigheterna. Vi har upp och ner dagar, precis som man kan förvänta sig. När han är nere stöttar jag honom och när jag är nere stöttar han mig. Vi har hållit hoppet vid liv. Det är iaf skovvis MS, vi har bra perioder mellan skoven. Han har den bästa medicinen som finns, visst att han har en aggressiv sjukdom men vi har bra medicin. Men detta blev liksom lite för mycket. För att vara den snälla sortens MS känns den ändå förbannat aggressiv. Det är slag på slag på slag och vi hinner bara precis komma på fötter och andas ut innan nästa besked kommer och slår undan fötterna.

Jag antar att idag är en hopplös dag. Och det är sånahär dagar jag tänker på allt det positiva med denna fantastiska karl, och det är fruktansvärt att tänka dessa tankar.






♥
I'll be there just to make you happy
I'll be there just to see the sun
I'll be there just to keep you happy
And I'll be there when the mourning comes
♥


Postad i Allmänt


Reflektionskväll med Westlife.

2011-10-03
20:41:44
Comments(0)
Ikväll är en såndär kväll när Johan tränar och jag sitter hemma och försöker hinna ikapp mig själv. Ikväll blickar jag tillbaka på det senaste året.
För ett år sen bodde jag i Dublin med min bästa vän. Hennes kille och min kille bodde hos oss. Vi veckohandlade, drack och rökte som skorstenar. Livet skedde på kvällarna och helgerna och vi tvättade i köket.
Idag är Bella och hennes kille inte tillsammans längre. Bella är tillbaka i Dublin efter en helg med sina syskon och ska flytta tillbaka till moderlandet om en månad. Jag bor med samma kille men nu i vår tvåa i centrala Malmö. Den skillnaden är väl inte jättestor.
Men om någon hade sagt till mig för ett år sen vad de kommande tolv månaderna skulle innehålla hade jag nog packat och dragit till andra sidan jorden. Det senaste året är inget jag vill uppleva igen, även om jag fått många erfarenheter och vuxit som människa.
  • För snart tolv månader sen sattes min och Johans relation i gungning ordentligt. Men vi förlät och glömde och lovade.
  • För elva och en halv månad sen flyttade jag tillbaka till min älskade familj i Cork i väntan på att Johans uppsägningstid skulle gå ut. Jag satte min relation med Bella i gungning och trodde inte att vi skulle klara det, men det gjorde vi.
  • För elva månader sen flyttade jag och Johan till hans föräldrar på Storahultsgatan. Svärföräldrarna jag aldrig träffat förut tog mig in under deras vingar och jag satte min relation till mig själv i gungning med nya rutiner och beteenden. Men vi redde ut det och idag är dom en enorm stöttning och jag är fortfarande jag.
  • För tio månader sen började jag jobba på gymmet och skulle bli befodrad tre månader senare.
  • För nio månader sen krisade jag och Johan igen på grund av all stress med hemflytten och min panik över allt. Vi åkte till Köpenhamn och lagade oss igen.
  • För åtta månader sen fyllde jag 21 och hade tappat mystiken med änglarna, men den är tillbaka.
  • För sju månader sen var det ett år sen jag och Johan träffades och jag kan fortfarande se honom komma in på puben som en stjärnboxare. Han presenterade sig och kysste mig.
  • För sex månader sen dog pappa och hela min värld raserades. Johan fick jobb efter att vi flyttat till Sverige och han fick bli den starka.
  • För fem månader sen begravdes pappa och jag gick tillbaka till jobbet.
  • För fyra månader sen tappade Johan känsel i högra sidan av kroppen och jag ville inte ta det på allvar.
  • För tre månader sen fick vi beskedet att Johan har MS och jag fick bli den starka.
  • För två månader sen började Johan jobba efter sin sjukskrivning och blev befodrad direkt.
  • För en månad sen blev jag sjukskriven och fick sluta jobbet och Johan fick bli den starka.
  • Idag började jag ett nytt jobb, Johan har fått tredje behandlingen, jag har lugnat ner mig och vi kan äntligen se ljuset i tunneln.
Idag är vi båda starka. Inget ont som inte har något gott med sig. Jag har väl blivit bitter och synisk, men jag tycker livet kan dra åt helvete vissa dagar. Jag tycker inte att man ska behöva gå igenom sånna här saker så snabbt så unga och så vilsna som vi. Men det har vi. Vi har vuxit isär och ihop och tillsammans och i delar. Men idag är inte paniken överhängande utan kommer med stunder av lugnt. Sorgen är inte nattsvart utan bitterljuv. Oron trycker vi undan och vi lovar varandra att göra allt för att vara den bästa för varandra. Om ett år hoppas jag kunna skriva att jag börjat plugga, Johan har fortsatt briljera på jobbet, vi bor kvar i vår första lägenhet och kanske har jag en liten bula på magen.  Framförallt vill jag att vi tagit oss ur det sista håret hela och starka. Men det vore helt okej om jag helt enkelt kunde skriva att inget hänt utom att vi blivit ett år äldre och fortfarande beter oss som femåringar. Man är bara ung en gång, nu tycker jag att vi kan få vår chans.



♥


Postad i Allmänt


It will be alright

2011-07-15
20:38:12
Comments(0)
Om jag kunde skulle jag pausa verkligheten en stund. Ta med mig Johan och försvinna så långt ifrån den här paniken vi bara kan komma. Låta oss få den där efterlängtade andningen och låta oss komma på fötter innan vi åker på nästa smäll. Men det fungerar tyvärr inte så.
Jag är så ledsen för Johans skull. Inte för att jag inte tror att han kommer att klara det, det kommer han absolut. Men han är värd allt gott och det kommer han antagligen inte att få. Oron, rädslan, paniken och sorgen är som ett enda stort svart hål i oss alla just nu. Det går inte att vända eller pausa eller andas. Vi kan bara vänta tills vi vet mer.
Jag kommer på mig själv med att bli så arg och ledsen. Jag tycker det är så fruktansvärt orättvist att de två män jag älskat mer än något annat ska möta sånna här öden. Jag har inte hunnit landa i att pappa är borta än och nu behöver jag honom med än någonsin. Hur ska jag klara av det här med Johan utan pappas stöd och tröstande ord? Jag klarade inte pappas bortgång utan Johan och jag klarar inte Johans smärta utan pappa. Jag är så arg och misströstande just nu. Som jag har bönat och bett att livet ska vända nu. Att vi ska kunna vara så unga, starka och lyckliga som jag vet att vi kan ovh vill. Varför Gud, varför? Av alla människor som finns, varför var du tvungen att välja just de här två underbara männen att sätta sånt här i?
Vi vet inte vad framtiden ska visa. Kanske blir det inte mer än såhär, kanske är det här en väckarklocka och vi kommer att leva friska och starka de närmaste 20 åren. Kanske kommer han inte att kunna stå bredvid mig på vårt bröllop och vi får tänka lite extra med vad vi ska ha för hus och vad vi gör.
Men en sak har jag kommit fram till som faktiskt är ganska skönt. Så länge Johan är kvar så spelar det ingen roll om hans kropp fungerar eller inte. Så länge han kan prata med mig, driva med mig och sover bredvid mig är livet bra. Vem bryr sig om att han inte kan byta i diskmaskinnen så länge han är där och håller mig sällskap? Kärlek övervinner allt. Det ska vi bevisa för mannen med skägget i himlen som verkar göra allt för att sätta käppar i hjulen. Vi ska klara det här. Tillsammans.
♥


Postad i Allmänt


Saknad

2011-06-05
03:31:05
Comments(0)
Älskade pappa...


Postad i Allmänt