Nytt kapitel
Det gick inte så bra att jobba som jag hoppades. Sen jag var gravid har jag haft problem med ryggen och det blev värre av att jobba. Som en blöt filt över det låg ångesten över att inte räcka till. Det slutade med en kort sjukskrivning, värktabletter, sömntabletter och muskelavslappnande.
Julie fyllde ett år den 18/6. Det är helt vansinnigt att det redan och bara har gått ett år. Allt kom tillbaka. Den stora AWn vi hade på lördagen. Tröttheten när vi skulle till sjukhuset på söndagsmorgonen. Paniken över att jag skulle bli igångsatt. Hur fort allt gick. Hur magiskt det var att kroppen fixade en förlossning så bra. Lustgasen. Hur konstigt det var att få upp den mörkhåriga, fettindränkta tjockisen på magen. Livet med henne.
Midsommar firades i Linköping i Bella och Pers nya hus (som btw är supernice). På midsommardagen fyllde Bella 30 år. När hon fyllde 20 firade vi i Dublin med utgång. Kontrasten är stor men jag älskar att hon fortfarande är min bästa vän.
Imorse gick jag av mitt sista pass på ortopeden. Jag lämnade signerade mina journalanteckningar och lämnade nycklarna till min arbetsplats sen fyra år. Det känns skönt, bittert, läskigt och spännande.
Jag kämpar fortfarande med att känna att jag duger och räcker till. Jag vill vara bäst på allt, en fantastisk mamma, underbar sambo, superbra sjuksköterska och kunna hålla hemmet fläckfritt. Nu väntar två månaders ledighet innan jag börjar nytt jobb. Innan dess börjar Julie förskola och vi ska försöka hitta någon slags vardagsrutin i slutet av augusti. Men innan dess tänker jag njuta av sommaren och livet. Jag har köpt böcker och lovat mig själv att läsa ut minst en innan vardagen börjar igen. Livet är fantastiskt, även när det inte är bäst.
