Jag har varit i Skövde några dagar nu. Det är jätteskönt att vara här, dels för att jag behövde komma hemifrån och dels för att jag inte är ensam med Julie hela dagarna. Det har varit över förväntan och jag känner mig lugn på ett sätt jag inte gjort på
länge.
Samtidigt har jag ångest. Jag känner mig inte hemma här. Dom enda jag känner förutom mamma och SA är ex, jag får småstadsångest och samma rastlöshet kommer fram som när jag gick på gymnasiet.
I fredags träffade jag ett ex (vi är vänner nu) och det blev lite grädden på moset. Han har alltid varit ganska flamsig och omogen, en sån person som alltid skrattar och är lite svår att ta på allvar. Det är två år sedan vi träffades sist och sen
dess har han lugnat sig, blivit smart och påläst, listat ut vad han vill med livet och gör karriär. Om ett par månader ska han och hans flickvän flytta in i en flygel på en herrgård bara för att dom kan. Och jag? Jag tänker på bebisbajs, har
asmycket lån, kommer aldrig blir rik och tvättar håret två gånger i veckan. När han frågade vad jag tycker om att göra förutom det kunde jag inte komma på något som inte rörde hemmet eller trädgården. När vi skildes åt var jag en blandning mellan trött, sur och ledsen. Det var jättenice att träffas och han är en genuint bra person men mitt liv kändes litet och tråkigt. Alldagligt liksom. Den känslan har funnit kvar sen dess.
Jag pratade med en vän som sa
"... det vore konstigt om du tänkte på annat än bebisbajs då det faktiskt är det enda du ser just nu. Livet som småbarnsförälder suger hästpung, men går som tur väl över. Överlever man de 3 första åren så överlever man allt!"
Idag har mamma och Julie varit iväg ett par timmar medan jag har legat på soffan. Antagligen var det precis vad jag behövde, att tänkakänna färdigt och få göra det utan Julie. Livet är litet, just nu. Det är asjobbigt, just nu. Det är fattigt, just nu. Jag är inte asintresserad av att resa eller plugga, just nu. Just nu tycker jag däremot om att hänga med min dotter och leva familjeliv. Och jag har bestämt mig för att det är både okej, normalt och fantastiskt att få leva mitt lilla liv. Och med tiden ska jag sluta jämföra mig och mitt liv med andra. En känsla i taget.