Måne
Ikväll skulle vi äta middag hos några av våra närmaste vänner. Jag kände mig supertaggad, avslappnad och brutalt sugen på att hänga med dom. Jag hade bakat en paj till efterrätten, Julie var utvilad och vi bestämde oss för att inte ha bråttom hem trots att Peter jobbar imorgon. Då spyr Julie i bilen. Det var bara att sanera barnet och bilen efter bästa förmåga på parkeringen, skicka upp pajen och åka hem igen. Hon är inte sjuk utan har antagligen bara stoppat fingrarna i halsen i bilen men det är inte värt att riskera när en två veckor gammal bebis skulle vara med. Istället blev det en kväll i uterummet med en dålig serie och gamla väggar av text.
Jag har dragits ner i min ovädersbubbla på sistone. Livet ändras snart, ganska drastiskt, och jag har inte tid att stänga av så som jag gör. Jag vill maximera dom sista dagarna hemma med Julie och vara 100% bra mamma. Istället får hon haka på medan jag blickar bakåt och inte tar tag i det jag tycker att jag borde.
Jag undrar om vi någonsin ändras. Hela mitt liv har jag sett på min omgivning med hopp om att bli så bra som andra. När jag skulle bli mamma trodde jag att hela min varelse skulle ändras. Det gamla skulle upphöra och det nya bli allt. Det funkar alltså inte så. Jag har absolut ändrats, till det bättre på många sätt. Jag har slutat springa och leta som jag gjorde förut. Hjärtat har fått nya lager och att älska har fått en helt ny innebörd. Men jag är fortfarande vilse i mig själv ibland. Lite som att vaska guld. Det som kanske inte störde så mycket som jag trodde har försvunnit medan sånt som jag trodde var förbi ligger kvar och stör mer. I ett annat liv sitter jag och känner samma saker som jag gjort i nästan 10 år. Det hade varit okej om jag trodde att något skulle bli bättre av det men det är samma cirklar som aldrig ändrar form eller takt.
