Tänkakänna
Jag har haft en riktigt jävla magisk helg. Den började i fredags med middag på Kajutan med Robin från jobbet. Det var så gött att sitta i solen med god mat, sol och hjärtliga samtal medan eftermiddag blev kväll. Efter det körde jag hem och satte mig i uterummet med Peter. Där satt vi till klockan 2 och pratade livet, lycka, kärlek, svårigheter, tålamod, tillit och framtid. En spontan romantisk date bara sådär.
Igår startade vi sommaren i trädgården. Vi satte igång poolen, fixade med rabatterna och det bästa med huset kom upp - hängmattan. Lite lagom random lagom till kvällsmaten kom Olov. Idag hade jag sovmorgon och har mest myst omkring i trädgården (mest hängmattan). Ikväll var jag iväg och tränade med Emma och Hanna och nu är jag återigen parkerad i uterummet.
Så nu ligger jag här och är helt galet nöjd med helgen, för den inre känslan som jag fått av att inte vara stressad för en gångs skull. Jag mår verkligen bra. Favoritmusiken är på och mysbelysningen är tänd. Peter är på ovanvåningen och jag har bara mitt eget huvud och hjärta. Jag googlar på bra citat för att ord är magiska och jag inser att jag är kluven.
Det är ganska drygt att vara djupt besviken på någon som man samtidigt saknar. Känslan av att vilja skicka ett sms med typ "jag är bäst och du suger" bara för att ge och få kontakt, samtidigt som jag vill låtsas som att det aldrig funnits eller spelat roll. När citat som "You sir, are the human version of period cramps" och "I hope you think of me at 4am when you're lonely. When you wonder why you're sad. Just know that i am missing you, as much as you are missing me." båda stämmer in. Det är som att jag har smygpunka. Jag är superkaxig och sjukt stark i mitt huvudet och jag kan känna i musklerna hur arg jag är och hur jag spänner mig när jag låter ilskan ta över. Men när den orken är slut kommer gråten i halsen och saknaden tillbaka. En konstig klyvning mellan hjärta-hjärna och lyckan jag har i vardagen vs den här konstanta skiten i bakgrunden. Drygt och jobbigt.