Lips of an angel
Jag längtar efter att vara pappas dotter igen. Ett sms om dagen med "Läget? Ätit? Annars? /DSTF". Jag kommer altid vara min pappas dotter, men jag saknar att få njuta av honom. Jag saknar hans ölmage mot min bröstkorg och hans skägg som kliar i håret. Jag saknar att känna att han är stoltare än någon annan över mig. Jag saknar hans lugnande röst när jag är upprörd. Jag saknar hans skratt när jag berättar senaste nytt från mitt konstant kaosartade liv. Jag saknar hans hundradelssekunds-leende när han kommer gående på avstånd. Jag saknar att se hur han lunkar när han går. Jag saknar hans korkade tidsoptimism.
När någon dör så tänker man "Ja det var hennes pappa, fan vad jobbigt för henne". Men han var en person. Han hade humor, han skrattade, han körde bil, han pluggade, han jobbade, han köpte snus, han lagade mat, han vattnade blommorna, han lyssnade på musik, han pratade i telefon. Han levde. Jag saknar det.
