Att skratta.
Mellan panikutbrotten finns en vardag, precis som hos alla andra. Vi bråkar om skitsaker och älskar varandra, precis som alla andra. Tragedierna har självklart tagit hårt på oss som personer och på vårt förhållande, men lika hemska som hemskheten är, lika fantastiskt är det när det är fantastiskt.
Den här helgen har varit fantastisk. Inte för att vi har åkt iväg nånstans, pratat kärlek och barn eller festat. Den har bara varit fantastisk för att det har varit jag och Johan, vårt hem och våra personligheter. Han har skrattat i helgen och jag älskar när han skrattar.
Igår var vi på kyrkogården och tände ljus med Johans familj. Det var jobbigare än jag hade trott samtidigt som det var skönt att få stå där och titta på alla ljusen och få gråta och göra ont en stund. Men det var också skönt att gå hem till Johans föräldrar, dricka kaffe och prata skit och få må bra igen.
Ikväll ska jag och Johan äta fancy hemmalagad mat och mysa. Vi har spenderat de sista timmarna i soffan och argumenterat och brottats över hurvida en tvåsitts-soffa innebär att två personer ska ha lika mycket plats eller om det är relaterat till storleken på personerna. Han har skrattat och jag har skrattat så hårt så tårarna kom rinnandes. Jag sprang och gömde mig bakom dörren i sovrummet och när han kom smygandes började jag gapskratta igen innan han ens var i närheten. Så kom det en känslovåg och jag blev gråtfärdig.
Det är svårt att balansera alla känslorna. Ibland när vi skrattar skrattar jag bara för att jag äntligen skrattar. Det är så skönt och jag vill liksom inte sluta. Ibland skrattar jag åt att livet är så beskt som det är, och man kan inte göra annat än skratta. Och oftast när jag skrattar så börjar jag gråta för att jag äntligen får ut lite känslor. Ibland får jag dåligt samvete för att jag skrattar, det här året borde inte få några skratt. Och ibland känns det som att jag vill bevisa för detta jävla året att jag visst det kan skratta, no matter what.
Ibland undrar jag hur mycket andra skrattar. Det finns de som ler hela tiden, men det är sällan man hör folk verkligen skratta sådär okontrollerat som man gjorde på gymnasiet. är vuxenlivet verkligen så hårt att man tappar skrattet?
Den här helgen har i alla fall fått mig att skratta av glädje och ta vara på det.
Jag har återbekantat mig med skrattet.