These miss you nights are the longest
Idag har inte direkt varit mindre innehållsrik. Jag hade prov jag inte läst alla sidor till. Det kändes inte alltför bra.
Eftermiddagen blev utan Solskenspojken men med Bella och det räckte. Efter det var det kvinnohuset och det var riktigt riktigt jobbigt. Att se mamma sitta och berätta om hur det var med pappa i början var sjukt. Jag såg inte henne utan mig om 30 år. Inte nödvändigtvis så som jag har det nu men med någon annan. Det var liksom mitt ansikte, mina ögon, mitt brustna hjärta. Usch.. Det var sjukt.
Btw har jag varit FRUKTANSVÄRT duktig idag, gjort klart två inlämningsuppgifter! WOHO!! Go Asa, go Asa!
Det har hänt en till sjuk grej idag. Riktigt sjuk. Så sjuk så jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.
Det har äntligen hänt.
DET har äntligen hänt.
Det har ÄNTLIGEN hänt.
Det har äntligen HÄNT.
Och det är skitläskigt... Det känns hur underbart som helst och samtidigt vet jag inte hur jag ska göra. Jag vill inte såra dig men jag vet inte om jag klarar en vända till. Jag vill med hela mitt hjärta men samtidigt gör det ont i kroppen när jag tänker på hur det har varit och om det skulle bli så igen. Det är så mycket osäkert.
Kommer allt bli bra eller kommer det kanske bli sämre när det bara är vi och ingen annan?
Vad händer när jag flyttar bort?
Vad händer när vi bråkar?
Kommer du vara mot mig som du varit mot henne?
Kommer du kunna lita på mig och jag på dig?
Kommer allt som varit ligga ivägen?
Kommer jag nånsin kunna slappna av helt hos dig mer än när jag vet att du inte ser, hör eller känner?
Kommer dom här orden alltid kännas så viktiga?
Jag önskar jag visste, för bådas skull. Ge mig tid nu bara..