Shine on you crazy diamond
I torsdags höll jag honom i handen för sista gången. Pratade med honom och smekte honom på kinden. Jag fixar inte riktigt att tänka på att han är borta. Jag försöker göra så mycket som möjligt hela tiden för att inte ha tid att stanna upp.
I fredags hade vi minnescermoni för pappa i Mariestad. Hans gamla vänner och kollegor kom och tog sitt avsked i kapellet. Jag hade oroat mig för att jag inte skulle vara närvarande, att jag skulle se oberörd ut. När vi väl var på plats var jag orolig för att jag inte skulle kunna sluta gråta.
Pappa hade själv skrivit hur han ville ha begravningen och han hade gjort en skiva med musiken. Han hade skrivit att han ville ha Fanfare for the comon man som "intågsmusik" och när den började spelas kände jag ett leende sprida sig.
Men det var fint att se alla hans vänner komma och ta farväl. Att se dom så berörda. Många av dom hade jag och min syster inte träffat sen vi var små. En av dom, Håkan, höll mig i armarna och försökte trösta och stötta när det var över.
Tyvärr finns det inget att säga eller göra. Jag hoppas kunna ta mig ur det här svarta hålet i sinom tid. Men just nu känns det ganska långt dit. De svåra minnena gör ont och de underbar minnena gör ännu ondare just nu. Jag vet att han vet vad jag känner för honom. Att det inte var brist på kärlek. Jag vet att även om jag hade fått chansen att säga det innan han dog och han hade sagt samma sak hade det inte hjälpt. Jag är helt enkelt inte redo att släppa taget om honom. Det finns ingen bra tid att klara sig utan honom. Det skulle aldrig blivit ett avslut. Jag kommer alltid behöva hålla honom i handen. Nu måste jag bara lära mig att klara mig själv..
Det här var den sista låten han valde innan uttågningen.