Nio år
Det är inte totalt förlamande längre, inte på det sättet. Jag tänker inte på det svarta hålet varje dag och jag får för mig att det blivit mindre. Både mindre i storlek och mindre svart. Med åren kommer nyanserna, det blir solblekt och vindslitet, utbyggnader och rivningsmoment. Det blir till slut till något annat. På gott och ont. Men när jag föreställer mig hur han sitter i uterummet busandes med Julie, med svettpärlorna på flinten känns det otroligt tungt att han missar allt det här.