Inget liv utan död, ingen död utan liv.
Idag fick jag besked att min gammelfaster gick bort igår. Hon blev nästan 95 år gammal och klarade sig i sort sett själv ända in i det sista. Efter 32 år är hon åter hos sin man. Sorgen är lika självisk som den är naturlig. Som jag sagt så många gånger i mitt jobb och tänkt så många gånger privat så blir det aldrig en bra tid för ett föralltid-avsked.
Jag är tacksam att hon funnits i mitt liv. Att jag fick äta köttfärslimpa och spela skitgubbe med henne när jag var liten. Att hon var min barnvakt på dagarna den sommaren mamma och pappa gick isär och jag blev stationerad i Oskarshamn. Att vi gick på pelagondagen och att hon lärde mig sy korsstygn. Att hon pratade med mig om livet, missfall, kärlek och svåra val. Att hon alltid sa "Vad smart jag låter" lite förvånat minst en gång varje samtal vi hade. Att jag tog över pappas tradition att ringa till henne en gång i veckan och att hon alltid var lite bister om det dröjde för länge. Att vi åkte till Oskarshamn i december. Att ett snabbt besök med henne fick timmarna att gå utan att det märktes. Att hon fick träffa Julie. Och framförallt är jag tacksam att jag ringde i måndags fast jag inte tyckte att jag hade tid.
Jag föreställer mig att pappa säger nåt i stil med "Vilken tid det tog. Gick du vilse?" när han möter henne i livet efter detta.