Piece by piece
Idag har jag tagit mitt dykcert. Det som jag började på för två år sen när jag blev gravid. Jag hade en dag kvar, kvällen innan plussade jag på stickan, två dagar efter det kom missfallet. När jag slutat blöda var det för kallt och sen blev jag gravid med Julie. Förra sommaren var jag inte i skick att dyka. Tanken på att dö under ytan var fruktansvärd och det kändes som att jag aldrig skulle vara redo. Idag gjorde jag det och känslan är fantastisk. Att dessutom ha en vän som instruktör gjorde det hela ännu bättre.
Efter sista dyket åkte jag hem och gjorde mig redo för nästa stora grej för dagen. Bertil, vår 93 år gamla granne på andra sidan gatan, hade bjudit in oss och våra grannar bredvid oss på middag. Vi var där kl 18 och var hemma halv tolv. Bertil är han som lånar ut stegar, berömmer oss för jobbet vi gjort i trädgården, stannar och pratar en stund när vi ses på framsidan, kör med jordfräs i vår uppgrävda rabatt och kom med blommor när Julie föddes. Våra andra grannar, Anders och Madde, är dom som lånar ut verktyg, hjälper oss med strömavbrott en fredagkväll, har allergitabletter när det krisar, kommer med presenter och blommor när det är födelsedagar, ger oss nybakad paj bara för att och låter oss ha nyckel till släpkärran. Vi har alla förundrats över vår gamla granne på andra sidan gatan, gnistan och energin i honom. Värmen.
För några dagar sen började jag gråta på Lidl. Jag har fortfarande problem med ryggen så jag är trött och har ont. Jag hade precis varit och tränat och skulle bara köpa mjölk när Kelly Clarksons låt Piece by piece kom på i lurarna. Senaste tiden har jag känt mig rastlös och ångestladdad. Jag har behövt bli sommarfull och leva enkelt. Det gör mig mer ångestladdad att ha dom känslorna och jag har känt mig fast, nästan klaustrofobisk, i känslorna.
Ikväll, efter dagen som har gått och kvällen med grannar som blivit vänner inser jag hur långt jag kommit. Jag är inte längre den lite för stora, lite för långa, lite för blyga, lite för lätta, lite för udda tjejen från Valla, Mariestad eller Skövde. Jag är en erfaren, stark, lyckligt lottad kvinna med en egen familj, en egen vilja, en egen karriär, ett eget driv, ett eget hem och egna vänner både nära och långt bort. Jag är inte min historia. Jag är en villaorts-mamma som går och lägger sig med ett fyllt hjärta, inte gråten i halsen. Och jag är så tacksam. ❤️
