Livet
Igår, klockan tio en måndagsmorgon, sköts en föredetta kollega till mig till döds utanför sitt hem. Hon höll sin bebis när hon avrättades. Känslorna i kroppen efter att fått reda på detta är chock och förtvivlan. Även om jag vårdat både skottskadeoffer och skyttar är detta närmre än det kommit tidigare. Detta är en person, en röst och ett ansikte som jag kände. Oavsett motiv är det en fruktansvärd och sjuk handling. Tankarna på allt hon hoppats och längtat efter att göra med sitt barn, hennes karriär som just startat, hennes familj som förlorat henne alldeles för tidigt, hennes barn som inte kommer minnas sin mamma och hennes partner som förlorat sin flickvän knäcker mig. Allt hon inte får uppleva, inte minst i sin roll som mamma. Jag kan inte skjuta ifrån mig detta som en skottlossning i Malmö, detta är närmre och större. Det är hänsynslöst och förödande.
💔