Sju år
So many questions, I don’t even know where to start
Imorgon är det sju år sen Pappa dog. Jag kommer ihåg precis hur kroppen kände sig innan samtalet. Johan hade hängt upp mitt febersvettiga täcke på tork och jag hade precis duschat. Syrran ringde och min värld rasade. Vi åt sushi med Johans mamma på kvällen och på natten gick jag till Andreas och drack tequila.
Det är sju år sen och jag kommer ihåg känslan av att inte kunna andas. Det totalt obegripliga i att han är borta. Att försöka greppa "aldrig mer". Jag kommer ihåg att jag satt snett mittemot Inga när vi åt. Jag kommer ihåg hur tequilan brände
i halsen men inget rus kom. Jag kommer ihåg paniken och tomheten. Och den enorma tröttheten som aldrig riktigt lättat sen dess.
Och nu sitter jag här. Med en kandidatexamen i bagaget och en magister på gång, körkort, hus, bil och en helt magiskt bra man som hejarklack. Och om tre månader ska pappa bli morfar för första gången. Det är en stor sorg att inte få dela det här med honom. Att inte kunna ringa och be om råd och input. Han kommer alltid saknas och jag kommer göra mitt bästa för att berätta för min dotter om honom.
Och jag kommer bli den coolaste mamman i stan.