http://annasarahjosefina.blogg.se/

Jag har velat ha barn sen jag var liten. Det har alltid varit självklart och bara varit en fråga om när. I mitt förra förhållande var jag också tidig med att prata barn. Mitt ex sa då att jag skulle ha en utbildning först och det var så jag fick tummen ur att söka till sjuksköterskeprogrammet. Idag är jag tacksam för det, för att han såg till mitt bästa och för att vi såhär i efterhand hade gjort livet besvärligare för oss. Jag hade inte varit med Peter och mitt ex hade inte flyttat till Göteborg för den rätta kärleken om vi haft barn. Så jag blev ingen ung mamma.

Peter har också länge vetat att jag vill ha barn. Han har också bromsat och tänkt att jag måste vara 100% hel igen och vi måste bo in oss i huset och en massa andra praktiska saker som jag inte tänker på när känslorna tar över. 

Men så i våras bestämde vi oss för att försöka. Och det gick inte så lätt som jag trodde. För varje månad blev jag lite mer ledsen och jag satte allt annat på paus. Jag bestämde mig för att om jag inte blivit gravid efter semestern skulle jag söka nytt jobb. Jag blev inte gravid och jag sökte nytt jobb och fick det. Samtidigt blev jag erbjuden en utbildningstjänst på jobbet som innebär att jag nu pluggar specialistsjuksköterska/ magister på halvtid. 

Då blev jag gravid. I mitten av september var lyckan total. Stina var här och jag kunde inte riktigt prata eller andas, det var så stort och fantastiskt och magiskt. En episk lycka. 

Och sen fick jag missfall. På jobbet. Peter var i Stockholm på jobb ett par dagar och jag var hemma och fick missfall. Mamma kom ner och höll mig sällskap medan jag virkade små lamm. Det var ganska tragiskt. Själva missfallet var inte så jobbigt, det fysiska. Men att ha velat något så länge, blivit mer och mer orolig, lyckats bli gravid och sen helt plötsligt inte vara det längre. Vi kan väl säga att den veckan slutade med en karatefylla delux.

Den 19e september fick jag missfallet. Den 7e oktober gifte sig Bella, det var typ det som gjorde det uthärdligt. Under den perioden släppte jag allt annat och fokuserade på bröllopet (som var helt awesome). 

Och den 15e oktober tog jag ett nytt graviditetstest. Som var positivt. ...!!!... Det var jättesvårt att känna något annat än förvirring. Man kan få ett släpande positivt test efter ett missfall och jag trodde kroppen skulle vara helt ur balans så att det typ inte skulle gå. Jag ringde barnmorskan som så att det antagligen var en ny graviditet men att man måste vänta och se.

Under hela den här resan har det varit otroligt mycket känslor. Att bestämma sig för Att skaffa barn är det största vi har gjort, det går inte att göra ogjort. Att vilja och försöka utan resultat, oron det medför. Chocken och besvikelsen över missfallet. Att inte veta om jag är gravid igen och inte kunna känna den glädjen som vid första graviditeten eftersom vi haft missfallet.

Men det var en ny graviditet. Och idag har vi fått reda på att det är en liten flicka. Hon förväntas komma i slutet av juni om allt går bra. 

Nu mår vi alla bra. Det är fortfarande mycket tankar såklart men känslorna är positiva och längtan är stor. Livet har nog aldrig varit bättre än just nu. Samtidigt är varje steg nytt och jag vet egentligen inte hur man gör. Jag har inte direkt haft några superbra förebilder själv utan jag får lära mig efterhand och försöka vara så genomtänkt som möjligt. Det jag saknat mest hittills är varningar och förberedelser. Typ att man vill dö i början. Eller att det kommer ångestanfall som gör att man bara vill bort och vara någon annan. Eller förstoppningen, omg... Eller den däckande tröttheten. Eller att allt det där faktiskt går över och hur otroligt sweet livet är när man känner hur det växer i magen. 

Så livet är nice. Riktigt nice.