Den mest ihärdiga känslan just nu är "fetto". Jag har gått upp jättemånga kilon, jag vet det eftersom jag har en våg och ställer mig på den med jämna mellanrum. Jag tycker inte alls om det jag ser i spegeln och min kropp känns inte som min. Eftersom jag
är stor från början och alltid varit medveten om hur jag ser ut är det helt superjobbigt att skjuta iväg såhär. Jag vet att det inte bara är fett, mina fötter är helt vansinnigt svullna och jag samlar på mig vatten. Jag vet också att alla är olika och
att det bara är att bestämma sig för att lägga manken till och gå ner allt igen efteråt. Men som det är nu vill jag typ inte träffa folk för jag känner mig så stor och ful. När vi ska träffa folk vi inte träffat på ett tag vill jag förvarna om min storlek
först. När jag träffar någon ny vill jag förklara att jag inte ser ut såhär egentligen. Det är helt otroligt att det kan påverka så, att jag aktivt drar mig från att träffa folk för att jag ser ut såhär.
Och ett par funderingar. Sen när blev det ok att fråga en gravid kvinna vad hon väger? Eller kommentera på utseendet överhuvudtaget? På någon? Jag blir sur på sånt. Precis som att mina känslor inte är riktigt lika betydelsefulla eftersom jag är gravid
(=hormonell=psyko=behöver inte tas på allvar).
Jag visste tidigt att jag skulle gå upp mycket, jag har inte ätit sämre än tidigare men däremot har jag problem med motion eftersom jag får ont och att gå in på ett badhus är uteslutet. Så det får vara såhär. Om två månader är hon förhoppningsvis här
och sen kan jag börja förvandla tillbaka mig. Men jag tycker det är riktigt jobbigt som det är nu. Och jag vill fortfarande bli full, röka och hoppa runt.
Så det är svinläskigt men jag tänker att det är stärkande för mig själv. Den feta sanningen om min kropp atm. Allt från armar till fotrygg.
