Far
Detta är min pappa. Här klädd i keps, solglasögon, slips, skjorta, shorts, stödstrumpor och gympaskor med käppen troget vid sin sida. Det är honom jag fått min längd, mina lockar och min humor av. Det är han som tröstade mig när jag var liten, han som firade med pizza när jag fått min mens och som pratade med mig varje morgon kl 06 när jag bodde i Göteborg och var rädd att somna på spårvagnen. Det är han som alltid varit mitt bollplank.
Det har gått över sex år sen han dog. Tiden läker sår och nu kan jag vara arg på honom på ett sätt jag inte kunde i början. Livet händer och det gör inte panikont när jag tänker på honom till vardags, jag har fått distans till känslorna. Men så kommer jag in i en fas när livet händer lite för fort. När min bästa vän ska gifta sig och jag har panik över talet. När jag har köpt hus och behöver hjälp med hur man gör. När jag står vid ett vägskäl med jobbet och inte vet vad som känns bäst. När jag slår på skönheten och går på premiär och äter skaldjur på restaurang. När jag träffat en kärlek som jag vill spendera livet med. Och han är inte där. Han kan inte hjälpa mig med orden. Inte ge råd om att äga hus. Inte bolla karriärväg. Inte lyssna på min fåfänga. Inte träffa min kärlek. Då suger det ganska hårt att är en bild på en skärm.