Hemlängtan
Åh herregud vad livet händer. Bara sådär. Plötsligt. Jag har slutat på mina mediciner och känner hur jag sakta börjar bli mitt gamla kännande jag igen utan att det blir övermäktigt. Psykbryten av att sluta tvärt har också börjat minska så snart är jag nog dräglig igen.
Jag har börjat lyssna på musik igen och jag älskar det. Igår när jag var ensam hemma och blev mörkrädd sjöng jag falskt till Backstreet Boys på högsta volym i uterummet, ett eget ögonblick av lycka.
Tankar på pappa har kommit oftare de senaste dagarna efter samtal med min syster. Han finns alltid där, som ett litet hål i hjärtat, men jag känner inte alltid efter. Idag gick inte dagen som jag hoppats och medan jag besviket körde hem igen började jag tänka på allt som håller på att hända. Bollar som är satta i rullning och frågor som efter 5 år kanske äntligen får svar. Och han känns. Den smärtsamma insikten av att han aldrig kommer få träffa Peter, se hemmet vi har köpt eller skratta åt bilden på mitt körkort. Så idag låtsades jag att han satt på en trädgårdsstol på gräsmattan och ropade åt mig att jag gjorde fel när jag beskar äppleträdet.
Det är svårt att förklara det här med sorg. Hur det känns och hur man lever med det. Det är som en konstant hemlängtan. Känslan av att man aldrig mer kommer få vara barn på det sättet man brukade. För det mesta går det att distrahera hemlängtan med annat, livet brukar ju för det mesta vara otroligt gött att vara en del av. Och ibland går det inte, det är som att man blir omkullvält av en stor våg med iskallt vatten och sen står i en storm och det enda man kan göra är att vänta tills det slutar blåsa. Tillåta sig själv att känna vinden i håret och regnet mot huden och bara stå och ta in stormen.
