I've got everything
Det är konstigt det här med livet. Hur man tror att det ska bli. Hur det blir. Hur man gör och klarar saker man inte trodde att man skulle göra eller klara. Jag har genom åren tänkt på hur nice det hade varit om man hade en burk där man kunde samla alla positiva känslor och minnen så att man kunde ta fram dom när livet blev deppigt. Jag tror att jag omedvetet gjorde det genom åren. Och sen levde jag mer på burken än på verkligheten. Och så en dag tappade jag burken i golvet och den gick i en miljon små bitar. Jag skar mig över hela kroppen på skärvorna och jag kunde inte andas utan att det gjorde ont. Och jag fokuserade så hårt på att inte tillåta mig själv att ha ont att jag blev okapabel att göra något annat än att koncentrera mig på att inte ha ont.
En vacker dag gick det inte längre. Det tog för mycket att stänga ute smärtan, till slut hade jag stängt ute allt som var bra också. Så jag tillät mig själv att ha ont, precis så ont det gjorde. Jag sopade upp alla miljoner bitar av burken och slängde dom. Jag insåg att burken inte längre fanns och att även om jag är tacksam, stolt och glad över att ha haft allt det fina i burken så var den faktiskt både trasig och borta. Så jag gick vidare. Efter att ha gått helt bananas på den jag delat minnena och känslorna i burken med.
Och idag, 10 månader efter att jag tappade burken i golvet, inser jag hur mycket mer livet har att ge än minnen och känslor i en burk. Hur många skratt det finns att skratta. Hur det går att ta både snabba och djupa andetag utan att skära sig på luften. Hur man kan bli kallad fantastisk för att man märkt bankdosorna. Hur allt helt plötsligt är möjligt. Hur mycket det är värt att kunna sätta sig i soffan en måndagskväll och prata drömmar om framtiden. Hur man kan vara så självklart kär i någon utan att behöva kämpa. Hur tacksam jag är att han har orkat vänta på att jag ska bli 100% hans utan tvivel. Hur lätt det kan vara att leva.
