En smärtsam dag.
Jag har hållit så hårt i minnena av pappa. Jag pratar högt med honom när jag är själv. När jag är bland folk pratar jag med honom i huvudet. På nätterna drömmer jag att vi pratar med varandra, han kramar mig och säger att allt kommer att bli bra. Jag är så trött på att vakna och inse att han är borta. Varje morgon är det som att allt börjar om och ingen kan ändra det. Det känns så smärtsamt ensamt här utan honom.
Johan är fantastisk som vanligt, hans familj är fantastisk och jag trivs i skolan. Men jag har inte min pappa, mitt stöd, kvar. Johans familj är inte min familj och min familj ringer inte och frågar hur jag mår, egentligen. Det har snart gått ett år sen pappa dog, det verkar som att jag ska vara över det nu. Det är jag inte. Varje dag är ett smärtsamt steg i en konstant uppförsbacke och jag är så utmattad av att hela tiden kämpa. Det förväntas att jag ska stå rakt, le när det är roligt och helt enkelt vara med i vardagen igen. Jag känner inte att jag är det.
När jag försöker förklara och berätta stänger folk av eller byter samtalsämne och jag får inte riktigt ur mig det. Jag är trött på att höra om frisyrer, killar, jobb man inte tycker om och alla andra skitproblem. Jag har också dåliga hårdagar, relationsproblem och slut på ork att laga mat. Men jag gnäller inte för det, det är liksom inte det största problemet i världen.
Det känns som att jag håller på att förvandlas till en väldigt bitter människa och jag vill tro att jag egentligen inte är sån. Bitter och patetisk. Fokus på mig. Att jag inte fixar att bara hålla masken, det känns som att jag borde.