Where I stood
I onsdags tog jag klivet över kanten och hoppades på det bästa. Det har varit en tung, trött, jobbig och befriande vecka. Jag vet inte om jag gjort rätt och jag kan inte höra varken hjärtat eller hjärnan just nu. Nånstans i allt kaos känns ett pirr i magen och en spänning. Jag tror vi båda behöver det här, få andas, tänka, känna och göra som vi själva vill utan kompromisser för varandra.
Jag letar lägenhet för fullt. Världens bästa Emelie och jag ska förhoppningsvis hitta något tillsammans där vi kan lära oss att vara unga tjejer med livet framför oss i Malmö. Johan vill fortsätta försöka och vi kan bara hoppas på det bästa, men detta är något jag måste göra om inte för någon annans så för min skull. Jag hoppas min tid hos andra ska vara över snart och ber till gud att vi ska hitta en lägenhet där vi kan känna oss hemma. Håll alla tummar.