I look to you
I lördags landade jag och Johan här i Malmö och det var första gången jag inte kännt att jag var på väg nån annan stans sen den 25 April. Tiden har gått så fort och jag är fortfarande uppe i varv. Sorgen, tomheten och det mörka-kalla är fortfarande överallt. Johan har varit en klippa. Igår pratade vi och han sa att han inte vet hur han ska hantera det. Att han är så otroligt stolt över mig för att jag orkar. Att han vill göra mer. Jag vet hur han är, han pratar inte om sånthär, han är stängd. Men det gör inget. Jag vet om det och jag ser det inte som att han inte bryr sig, han vet bara inte hur man gör.
Sara sa i veckan att jag och Johan har varit med om mycket tillsammans nu. Och det har vi. Det här är en sak som skulle kunnat dra oss isär. Men jag vägrar. Det jag har med Johan är det bästa som finns. Han är pusselbiten jag fattades. Efter över ett år tillsammans är jag fortfarande kär i honom. Kanske inte så det pirrar i magen varje gång jag ser honom, men han sprider ett leende i mig.
Han sa att han är stolt över mig för att jag orkar, och det gör jag egentligen inte. Jag är så fruktansvärt trött och öm efter det här. Men om pappa hade levt hade han inte velat att jag skulle klappa ihop och gå tillbaka till så som jag var förut när jag alltid tog den lätta vägen och gav upp så fort det blev lite jobbigt. Han hade velat att jag kämpade och fortsatte fokusera på att vara lycklig.
Jag har aldrig mått såhär bra som jag gör nu. Det slår mig ibland hur konstigt det är att jag fick gå på mediciner när jag bodde i Göteborg för att ta mig ur gropen jag grävt ner mig i men att jag klarar detta utan att vara i närheten av det helvete jag befann mig i då.
De senaste åren har jag blivit väldigt vuxen och samlad. Irland fick mig att växa upp. Jag fick chansen att reda ut det trasslet jag hade i mig. Det är fortfarande jobbigt ibland, men jag ser mig inte längre som ett offer.
Min pappa har dött, mitt allt och stöd i livet. Men jag ser det positiva i att ha vinden i håret när jag cyklar till jobbet. Det mesta är mörkt och kallt, men jag har lärt mig att inte fokusera på det. Det är dom där små små stunderna av lycka och välmående som är det som håller mig över ytan.
Men jag saknar honom. Min älskade pappa.