Som ett lyckligt gitarrsolo.
Den 25e februari flyttade jag och Johan in i vår 2a på Östraförstadsgatan i Malmö. Helt nyrenoverad har vi fått den till vår lägenhet, vårt hem. Vi är nästan klara, men det nästanet är det roligaste. Vi ska få upp saker på väggarna och komplettera med det vi vill ha, vi har redan det vi behöver.
I torsdags ringde Johan till mig när jag var på jobbet. Med gråten i halsen sa han "Älskling, jag har blivit med jobb" och allt släppte. Det har varit min största oro. Vad gör vi när pengarna tar slut? Vi kan inte leva på min lön, vi kan knappt betala alla våra fasta utgifter på min lön. Men Johan fick jobbet, det vi väntat på. Första April börjar han jobba, nästan där jag jobbar. Vi kommer fixa det här. Garanterat.
I fredags var det ett år sen vi träffades. Det är sjukt när man tänker tillbaka på det. Det har varit ett år av allt. Det har gått fort, det sista halvåret har sprungit förbi. Men avståndet i början gjorde att vi kunde lära känna varandra. Sambo-livet i Dublin förberedde oss för det riktiga som vi har börjat nu. Att bo hos hans föräldrar fick mig till en del av familjen och vi hade inte klarat de sista månaderna utan dom.
Nu har allt fallit på plats. Allt vi lärt oss om varandra de senaste året börjar komma till användning. Allt vi lärt oss om hur man är tillsammans med någon börjar underlätta.
Jag börjar vänja mig vid stan, jag börjar faktiskt tycka om den på riktigt. Våren börjar komma och stadsbruset gör att jag känner mig levande. Jag älskar det.
Med andra ord. Jag är lycklig.