It will be alright
Jag är så ledsen för Johans skull. Inte för att jag inte tror att han kommer att klara det, det kommer han absolut. Men han är värd allt gott och det kommer han antagligen inte att få. Oron, rädslan, paniken och sorgen är som ett enda stort svart hål i oss alla just nu. Det går inte att vända eller pausa eller andas. Vi kan bara vänta tills vi vet mer.
Jag kommer på mig själv med att bli så arg och ledsen. Jag tycker det är så fruktansvärt orättvist att de två män jag älskat mer än något annat ska möta sånna här öden. Jag har inte hunnit landa i att pappa är borta än och nu behöver jag honom med än någonsin. Hur ska jag klara av det här med Johan utan pappas stöd och tröstande ord? Jag klarade inte pappas bortgång utan Johan och jag klarar inte Johans smärta utan pappa. Jag är så arg och misströstande just nu. Som jag har bönat och bett att livet ska vända nu. Att vi ska kunna vara så unga, starka och lyckliga som jag vet att vi kan ovh vill. Varför Gud, varför? Av alla människor som finns, varför var du tvungen att välja just de här två underbara männen att sätta sånt här i?
Vi vet inte vad framtiden ska visa. Kanske blir det inte mer än såhär, kanske är det här en väckarklocka och vi kommer att leva friska och starka de närmaste 20 åren. Kanske kommer han inte att kunna stå bredvid mig på vårt bröllop och vi får tänka lite extra med vad vi ska ha för hus och vad vi gör.
Men en sak har jag kommit fram till som faktiskt är ganska skönt. Så länge Johan är kvar så spelar det ingen roll om hans kropp fungerar eller inte. Så länge han kan prata med mig, driva med mig och sover bredvid mig är livet bra. Vem bryr sig om att han inte kan byta i diskmaskinnen så länge han är där och håller mig sällskap? Kärlek övervinner allt. Det ska vi bevisa för mannen med skägget i himlen som verkar göra allt för att sätta käppar i hjulen. Vi ska klara det här. Tillsammans.
♥