...
Det var ett tag sen. Jag tänker mycket på dig och undrar om du fortfarande är med mig. Du känns inte lika ofta och mycket som du brukade. Jag antar att när jag började tappa rösterna i huvudet försvann även en del av våra samtal.
Du fyllde år i veckan. Jag tänkte på dig. Du skulle fylla 91. Jag ser dig fortfarande som jag gjorde när du levde. Ditt vita molnhår, hur käkarna rörde sig när du tuggade, hur dina rynkorna på dina händer kändes under mina barnfingrar. Jag minns hur du doftade, hur pappa drukade säga att det var glycerin och rosenvatten. Egentligen var det det där sköljmedlet som slutade tillverkas för ett par år sen.
När jag behöver din tröst brukar jag gå ut och röka. Jag tänker "Om det börjar blåsa nu är du med mig farmor" och det börjar oftast blåsa. Det är nog bara slumpen, men det känns skönt att tänka att det är du.
Jag har så mycket att berätta, så mycket att fråga och jag behöver så mycket av din bekräftelse och uppmärksamhet. Vem kunde ana att Ewa fick ta över platsen du skulle haft i min tonår? Hon har gjort ett bra jobb. Jag kan fortfarande ringa och be om hennes åsikt och stöd, precis som jag ibland gör med dig.
Jag undrar om du känner det jag känner? Om du förstår alla mina fasoner jag hade i tonåren? Kan du se en anledning till att jag sprang så mycket som jag gjorde? Hade du gjort det? Hade du kunnat hindra mig? Hade du några kloka ord du ville säga men som jag aldrig hann lyssna på?
Jag undrar om du har sett Johan? Sett hur vi är tillsammans? Hur lycklig han gör mig på alla sätt? Förvånas du liksom jag över att jag är där jag är idag? Vem kunde ana att lilla springandes jag skulle hitta någon som höll om mig så hårt att jag inte ville springa mer? Vem kunde ana att jag skulle hitta någon så bra som pappa men utan att vara ett svart hål?
Han gör mig lycklig. Du vet redan hur vi träffades, alla toppar och dalar vi hade på Irland. Det har jag berättat och du visat att du hört. Har du sett oss sen vi kom till Malmö? Var du med när vi höll på att gå sönder? Var det du som plockade isär oss och satte ihop oss närmare varandra igen? Höll du mig i handen när jag inte visste hur jag skulle fungera?
Är du med oss nu? Vad hade du sagt om jag förklarade om min längtan efter barn? Hade du sagt allt det jag redan vet? Ser du hur jag vill? Tror du att vi skulle klara det? Hade du sagt till mig att sätta mig, skola, stabilitet och ekonomisk lägenhet först? Hade du varit lika tänkande som Johan eller lika kännande som mig? Hade du kanske varit den mitten vi behöver?
Har du varit med hos pappa på sistone? Vet du vad som har hänt? Har du sett hur han mår? Åh, som jag behövde dig förr. Du var den självlysande stjärnan i taket som lyste starkast. Du var den jag låtsades strök min panna när jag grät om nätterna. Du var den jag viskade till när jag bad om stryrka och förändring. Du var alltid den jag bad om bekräftelse ifrån. Jag brukade önska att du skulle komma till mig i drömmar och säga "Jag är stolt över dig Sarah. Jag står på din sida." Det vet jag att du alltid gjorde.
Gör du det fortfarande? Som jag behöver dig nu. Jag vet varken in eller ut och jag har aldrig varit såhär själv i mina beslut om pappa. Hade du gett honom en chans till? Din son, min pappa. Hade du kämpat tills han dör, eller hade du gett upp för att inte gå under själv? Hur lever man med sig själv om man ger upp? Om jag ger upp, kan du hjälpa mig bli av med om-et i huvudet? Orkar du hjälpa honom nu? Hade du orkat om du varit kvar?
Han har ofta sagt att det inte skulle blivit såhär om du hade levt. Att mamma inte skulle vågat bete sig som hon gjort och att du skulle hållit oss samman. Jag hade också dött om jag hade haft valet. Man ska inte behöva se sin son såhär, lika lite som man ska behöva se sin pappa såhär. På ett sätt är vi alla i samma båt, du, jag och Ewa. Samma relation till samma man. Samma kärlek till en person som varken förtjänar eller vill ha den. Mamma, syster och dotter. Vi håller ihop. Ibland undrar jag om du satt ditt jävlaranamma i Ewa så att hon ska kunna hjälpa mig när du inte kan?
Kanske var det därför du levde som du gjorde? Du visade att du är stark. Du gick. Du vågade. Tre barn och en man som inte förtjänade dig. Ewa har sett dig, hon har fått sin styrka. Hon har varit där jag är. Haft en pappa som inte förtjänar heller. Som hon slitit för honom. Han blev nykter, men då var det redan försent. Jag undrar om det är försent för pappa nu. Om han skulle bli nykter, skulle han hinna komma tillbaka till sig själv innan han dör? Har det redan gått så långt att det inte spelar någon roll? Borde jag sluta tänka och hoppas?
Jag saknar dig. Jag har skrivit tusen brev till dig och haft tusen konversationer med dig. Jag har inte varit vid din grav på flera år. Den har aldrig varit platsen där jag känt dig hos mig. Din farmor är där också. Jag hoppas hon är okej med att jag har hennes namn, Josefina. Jag hoppas du kan ta en kopp kaffe och en cigg med henne och prata igenom saker så som jag önskar att jag kunde med dig. Jag vet att du slutade röka innan du dog, men jag har sett dig med mig och Ewa på balkongen när vi har pratat.
Jag vet att du vill att jag ska fortsätta med skolan, det lovar jag att jag ska. Jag ska bli sjuksköterska. Av hela mitt hjärta ska jag spendera mitt liv med att försöka hela det fysiska, det är min dröm och mitt mål. Jag vet att du kommer bli stolt och vara med mig varje steg på vägen.
Jag saknar dig farmor. Inte så att jag saknar att prata med dig om pojkar och hår och smink, men jag saknar hur det kändes att komma till dig. Dofterna, lugnet, den flätade anden med godis i som stod på ditt vardagsrummsbord. Jag saknar hur du var den enda som kunde säga till pappa på skarpen, även med tårar i ögonen, och få honom att lyssna.
Sabrina brukade se dig när hon gjorde sina läsningar för mig med änglakorten. Det var därför jag köpte mina. Jag har inte samma gåva som Sabrina, men jag försöker öva upp det jag har. Jag behöver känna att du är med mig mer konkret nu.
Helt plötslig har jag blivit vuxen och jag har inte fattat det själv. Jag hoppas och önskar av hela mitt hjärta att jag blir som dig när jag blir äldre. Med tiden hoppas jag att utstråla samma stabilitet och trygghet som du gjorde, som du gör när jag känner dig hos mig.
Vi har bestämt att om vi får en flicka när vi får barn ska hon heta Linnea. Du ska aldrig bli glömd.
Vi hörs snart igen. Slå mig gärna när jag ber om dina tecken men inte kan se dom. Jag vet att du är där, men min syn har blivit suddig. Håll mig i handen och hjälp mig med pappa. Hjälp mig bestämma mig och hjälp mig stå fast vi det. Jag orkar inte jojja längre.
Tills vi hörs igen,
jag saknar dig.
Sarah