Sinnesrobönen
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
Helgen har varit fantastisk. Johan har stått vid min sida med alla mina känslor och tankar och han har inte släppt min hand när jag behövt den. I fredags gick vi till Blanchardstown Village och tog en öl. Vi pratade som vi aldrig gjort förut och det känns som att vi kom lite närmare varandra. Det är sånna stunder som gör att jag verkligen tror på oss.
I lördags åkte vi in till stan, fikade tittade på folk, synade folk och gick omkring. Han tog mig till en marknad där jag blev helt rusig av alla dofter, sticknickar, smycken och intryck. Vi gick lite till och till slut sa han "Jag tänkte ta dig till en affär och kolla på vantar men du måste lova att bara titta på vantar och sen går vi." "Varför då?, svarade jag. "För annars finns det risk att vi fastnar där." "Jag kan tyvärr inte lova det", svarade jag. Vi gick dit och jag höll på att börja gråta när vi kom in. Urban Outfitters. Som jag älskar Urban Outfitters!
Vi åkte hem och lagade middag och sen gick vi på bio, RED. Grymt bra film. Vi gick hem och känslan när vi gick hem var magisk. En kall kväll på Irland, vår sista lördagskväll och date på den gröna ön där vi träffades och växte ihop. Mina nya vantar som jag fått av min kärlek från Urban Outfitters. Min kärlek med ett leende på läpparna när han pratar om Malmö och oss.
Det är alltid lika svårt att lämna. Idag åt vi svensk frukost med Polarbröd och rökt lax. Johan följde mig till stationen och när jag var på väg till tåget när vi sagt hejdå kom tårarna igen. Efter åtta månader tillsammans varav de första fem var på distans, är det fortfarande lika jobbigt att lämna honom. Det är mycket nu, och han är det bästa stödet.
