Mitt hjärta.
Jag önskar att jag kunde förklara och göra mig förstådd. Det var aldrig min mening att såra någon, svika någon eller trampa någon på tårna. Det här har hänt helt med hjärtat, jag har inte tänkt konsekvenser och följder och omgivning. Jag älskade livet i Dublin. Bella, lägenheten, mathandlingen, ciggen och Johan. Jag älskade det verkligen. Men jag vantrivdes så på jobbet. Jag hoppades att det skulle vända, att jag skulle komma in i det och inte gråta varje dag för att jag inte klarade av det. Det vände inte.
När Sabrina sa att hon satt utan någon som kunde ta hand om barnen såg jag min chans och åkte hit. Här älskar jag jobbet men gillar inte livet. Jag saknar Dublin-livet nåt fruktansvärt och det är jobbigt att sitta på landet och tänka på att mina närmaste sitter i samma lägenhet och gör samma saker som jag borde varit med och gjort. Men här kan jag göra något jag vill med majoriteten av min vakna tid.
Om 8 dagar är vi i Sverige och Malmö. Så enkelt är det. Jag har ingen aning om hur det kommer att gå och jag är livrädd för allt. Det är stora risker med det här, men jag känner mig mer levande än någonsin. Man vinner inget om man inte chansar, och det här ser jag som vår chans, min och Johans.
Jag vet att det känns för många som att Johan alltid kommer först och att jag glömmer mina andra nära, men det är inte så. Det är bara det att jag aldrig har känt såhär och jag vill rida vågen ut. Jag vill bråka och skälla och inte prata med varandra, jag vill kyssas och bli sams och göra turbotutte när han inte säger det jag vill höra. Jag vill planera våra barns namn och ha hus-eller-lägenhets-diskussionen. Jag vill känna att det här är han som gör mig lycklig och jag funkar inte utan honom. Jag vill njuta av det här.
Riskerna är stora, men det är också vinsten. Oavsett hur det slutar i Malmö, om vi gör slut efter två veckor och jag kommer gråtandes med nästa flyg tillbaka till Dublin eller om vi gifter oss och skaffar hus vid havet så vill jag riskera. Jag vill känna marken försvinna under mina fötter och tappa andan när det känns som att vi kommer sjunka. Jag vill få tårar i ögonen av lättnad när det kommer ljusningar och jag vill ta den här fighten.
Det är inte lätt, men såhär är det.