8 dagar till Irland...
Det har varit supervarmt hela dagen och jag har släpat omkring på obarmhärtigt mycket saker.
Idag har jag jobbat sista dagen på Backadalens Korttid/Rehab för ett bra tag framöver. Chefen kallade in mig på sitt kontor. Där fick jag otroligt bra kritik och hon sa att jag var hjärtligt välkommen tillbaka när jag vill. Dessutom fick jag ett presentkort och en bok. Maud önskade mig lycka till när hon slutade vid tolv och jag undrar om inte till och med hon hade gråten i halsen.
Jag frågade om jag fick gå tidigare eftersom jag hade en miljon saker att göra ikväll. Vid halv två gick jag av. Jag gick ner till omklädningsrummet, duschade, gjorde mig iordning och städade ur mitt skåp. Med skakande knän och gråten i halsen gick jag upp på avdelningen för att lämna in kläder och handdukar som samlats i skåpet. Benita kramade mig och önskade lycka till. Då var jag fortfarande i kontroll. Sen kom Zorica och då brast det. Tårarna kom och det gick inte att hålla tillbaka. Så kom Petra och kramade mig. Och Milka. Och Iréne. Och Myriam. Och Claudia.
Myriam trollade fram ett paket och sa att tjejerna samlat för att jag skulle få något. Jag snöt mig, samlade mig så gott det gick och öppnade. Det var ett jättefint silverarmband. Då brast det igen. Sen gick jag för att inte få vätskebrist.
Alla har varit toppen. Dom har varit en del i den första delen av mitt egna liv som jag bestämmer själv. Och alla har stöttat och supportat till tusen. Jag började den 17e juni utan erfarenhet, utbildning eller ens en aning om vad jag gav mig in på. Jag har jobbat röven av mig för att hålla mig bland de populäraste av timvikarierna så att jag skulle få tillräckligt med tider för att betala hyra och äta. Jag kämpade mig till ett vikariat. Samordnaren har sagt att hon vill att jag ska sköta hennes jobb när hon är på semester. Sjuksköterskorna har sagt till min chef att när jag kommer tillbaka ska hon anställa mig, jag är guld.
Jag skulle inte vara den jag är idag om jag inte fått det här jobbet och de här kollegorna. Dom har format mig till den jag är och dom har fått mig att tycka att även byta blöjor kan ha sina tjusningar.
Efter jobbet åkte jag snabbt som ögat till lägenheten. Linda kom och hämtade de sista sakerna, jag lämnade ifrån mig nycklarna och sen åkte jag till Gabs. Nu är lägenheten inte mitt problem längre.
Ikväll har jag haft min sista kväll med Jessica. Hon, jag och lilla Charlotta har grillat och pratat skit. Jessica är den som varit med mig på varenda litet steg på vägen. Hon fick mig att inse att livet inte skulle ta slut för att sommarvikarierna har slutat. Hon har fått mig att skratta och hon har lärt mig allt. Men det mest fantastiska är att hon har gjort det lite extra värt att gå till jobbet. Hon täcker mig och jag täcker henne. Vi har varit ett fantastisk team. Det är henne som jag kommer sakna mest, som person. Ikväll följde hon mig en bit på vägen hem. När vi skulle skiljas vid Blåstaden kramades vi och det var riktigt svårt. Men hon kommer alltid att vara den som gav mig en extra energikick. Med sitt "gums" och förvirrade sätt men samtidigt så strukturerad. (Hon är inte puckelryggad, det är klänningen...)