Om du var här
betyder ett mirakel inget alls...
Det är så det är. Det spelar verkligen ingen roll hur mycket man är beredd att sattsa. När det väl gäller så går nästan alltid något fel, i stort sett utan undantag. Jag är så trött på gråten i halsen. Ont i magen av en blandning mellan en överlycklig och en nära-slutet-känsla. Det kanske är bäst såhär men jag tror inte det funkar i längden. Tyvärr... Om en månad kommer vi sitta här igen, och sen en månad efter det, och efter det. Det är så det funkar. Det som är så jävla jobbigt är att det saknas. "Oj vilken kämparglöd" eller hur var det? Det finns inte, och denna gången är det (precis som vanligt) inte jag som fattas den. Visst, det kanske är ett ovanligt korkat läge men och? När är det någonsin ett bra läge för oss? Det kommer inte av sig själv, det kallas för att jobba. Nu är det upp till dig, som vanligt. Jag känner mig precis som du säger att jag är, blåst. Du får tro vad du vill men för min del är det inte bäst såhär. Verkligen inte. För min del är du det bästa. Du måste bara inse det också...