You took my breath but I survived
Öppna din dörr och säg att du vill ha mig här...
Jag vet inte varför men jag har inte en bra dag idag. Det känns som att jag har tappat greppet. Kanske är det helgen, kanske är det jobbet, kanske är det framtiden, kanske är det medicinen, kanske är det helt enkelt bara jag. Men det känns inte bra.
Jag pratade med Jonas på vägen hem från jobbet idag. Det kändes så bra, allt var som vanligt. Han sa att jag var omogen och jag sa att han var störd, precis som på den gamla goda tiden. Jag fick hemlängtan. Spontaniteten som jag inte hittat här än. Vardagarna som blev helg, här blir helgerna vardagar. Jag hatar den här känslan, framförallt när jag inte vet (vågar) göra nåt åt det. Jag orkar inte. En omsorgstagare som alltid säger att jag har världens vackraste ögon och att jag är så ung och vacker sa idag "Jag tycker inte om att se dig såhär, dina ögon gnistrar inte som dom brukar." När jag hade lagt honom och sa godnatt och ses imorrn svarade han "jag hoppas att du mår bättre imorgon." Och det hoppas jag med. Men jag orkar inte. Jag vill att det här ska försvinna, jag vet bara inte vad det är.
Hjälp...