I won't give up on us
Det är många förändringar på gång och även om i stort sett alla är positiva så har jag börjat bli lättirriterad, tjurig, trött och krävande. Det är mina egna ord. Jag tror jag är rädd. Jätterädd. Om drygt tre månader är jag färdig. Innan dess ska jag klara av det som är kvar i skolan, hitta jobb, löneförhandla och hela tiden bedömas. Det är mycket press på en 24-åring från Moholm. Jag och Johan har dessutom planer på att köpa lägenhet och ta nästa steg med oss. Vi har båda längtat tills jag är klar med skolan och livet kan börja på riktigt, men just nu i stunden blir det extra press.
Så på sistone har jag varit stressad och rädd, Johan har fungerat för sig och jag för mig men ingen av oss har fungerat tillsammans. = Rädslan blir ännu större. All oro som varit borta väldigt länge börjar dyka upp igen och jag blir ännu räddare. När jag diskuterar med Johan vet jag inte vad jag pratar om och jag blir irriterad och tjurig. Hej och välkommen till cirkeln.
Igår föreslog jag att vi skulle gå på date ikväll. Idag när jag kom hem var jag återigen tjurig och bestämde att jag ville sitta hemma i mjukisbyxor och bara känna att han fanns där med mig. Icke. Johan släpade upp mig från soffan och vi gick på vår date. Det hjälpte. Vi har varit vårt gamla oss igen, det som bara pausar världen en stund. Att jag dessutom vann två av fyra gånger i biljarden gjorde ju inte saken sämre (även om det var för att han sänkte åttan).
Imorgon börjar vardagen igen, precis som alla andra dagar. Men rädslan är borta för ikväll, och jag älskar det.