Pappa har spökat de sista veckorna. Han finns i samtal, i hjärtat, i den plötsliga gåshuden, i främlingar på gatan och i spontanskratten. Vissa dagar känns det inte och jag klappar mig själv på axeln ibland för att livet faktiskt har gått vidare. Och så finns det dagar som denna, när allt känns och jag får ont i kroppen av att tänka på alla "aldrig mer". Dagar när jag skulle göra allt för att få ett sms.
