http://annasarahjosefina.blogg.se/

It's better to burn out than to fade away.

It's all cause of you

Allmänt Permalink0
 
 
 
 
25 mars 2011 var en fredag. Jag var receptionistansvarig på SATS men var hemma sjuk den dagen. Jag vaknade vid lunch och var genomsvettig av febern, Johan fick hänga upp täcket på tork medan jag duschade. Han hade inte fått jobb än och vi hade precis flyttat in i lägenheten så jag var orolig för hur pengarna skulle räcka medan jag duschade. När hela kroppen hade samma temperatur klädde jag på mig och satte mig i soffan. Jag hade precis satt mig ner när syrran ringde och jag kommer ihåg att jag tänkte "Jag orkar inte idag" men eftersom det var hon så svarade jag. "Pappa är död" sa hon. Bara sa. Inget tonläge, bara "pappa är död". "Va?" svarade jag med antagligen samma icke-tonläge. Hon sa att hon satt utanför huset, läkare, polis och ambulans var där och pappa var död. Mamma var på väg till henne. 
 
Jag började panikgråtskrika och jag kunde liksom inte säga något. "Jag ringer sen" sa syrran och vi la på. Jag vet inte om jag lyckades få fram orden till Johan, men han har sagt att han förstod vad som hänt innan han fick veta det. När jag hade slutat gråta ringde jag till mamma för att kolla om det var sant. I mitt huvud var det ett sjukt skämt som pappa tvingat syrran att vara med på för att visa att jag visst behövde honom trotts att jag sagt att jag inte ville ha med honom att göra tills han blev nykter igen. Mamma sa att hon var på väg till syrran, det var sant och Johans mamma var på väg hem till oss. Sen vet jag inte riktigt vad som hände. Johans mamma kom, vi åt sushi och även om hon är den mest fantastiska svärmor man kan önska sig så orkade jag inte riktigt med att hon var där då. Jag orkade inte med Johan och jag orkade minst av allt med mig själv. Jag kunde inte sova på natten utan låg och lyssnade på Johans levande andetag. Klockan sex på lördagsmorgonen smsade jag Andreas och frågade om jag kunde komma över. Vi drack tequila och jag vet att jag inte grät, det skrämde mig lite. 
 
Det är nu två år sen pappa dog. Det har varit dom absolut värsta åren i mitt liv och det ena helvetet har avlöst det andra. Men. När detta publiceras sitter jag i skolan med Emelie. Jag har precis spenderat helgen med min låtsassyster och syskonbarn. Kanske kommer världens längsta vibrationssignal starta precis i den stunden och jag får ett sms från Johan. Jag har en storasyster som trotts paniken som måste varit i henne faktiskt ringer och berättar för sin 21-åriga lillasyster att deras pappa är död. Jag bor i en stad jag älskar, umgås med människor jag älskar och jag har trampat i klaveret ett antal gånger men ändå på något sätt lyckats landa på fötterna.
 
Hade pappa varit här nu hade han skrattat åt mig för att jag ringt och berättat om mina nya jeans. Han hade varit stolt att jag fixat skolan såhär bra. Han hade sagt att jag är vacker och underbar, sådär som han brukade göra. Han hade skäggat mig i huvudet tills jag hade varit tvungen att sluta krama honom för att det sved för mycket. Han hade sagt "du bara gnäller" och haltat iväg för att hämta något han ville visa mig. Han hade utmanat mitt intellekt och förstått mig när jag behöver bli förstådd. 
 
Pappa har lärt mig så otroligt mycket om livet. Hans humor har fått mig att kunna skratta åt livet när det blir lite för jobbigt för att orka med. Hans kaotiska känsloliv har fått mig att vilja styra mitt så jag inte blir som honom. Hans värme är den jag försöker visa de jag har i min närhet idag. Hans sätt att inte döma har fått mig att inse vikten av att visa vem man är. Hans bottenlösa tro på mig har fått mig att faktiskt tro lite på mig själv. 
 
Jag är arg, ledsen, bitter och besviken över att pappa är död, både på honom och på omgivningen. Jag tycker det är orättvist och jag skulle ge vad som helst för att få tillbaka honom även när han var som sämst. Men ilskan, bitterheten, ledsamheten och besvikelsen drunknar lite i den tacksamhet jag har för att faktiskt jag fick ha just honom som pappa. Jag kommer aldrig sluta vänta på ett sms från honom där han frågar om jag ätit idag, men jag kommer fortsätta leva mitt liv. Det hade jag inte kunnat göra utan honom.
 
 
I reach for the horizon 
Whenever I get days of doubt, bringing me down 
So even if disaster strikes I close my eyes and then I’m next to you 
I’m right there with you 
Yeah isn’t it crazy, yeah isn’t it crazy 
It’s all because of you, all because of you 
It’s all because of you, all because of you
I know that if the sky would fall I survived it all 
Because of you
 
 
 
Till top