Living in the moment
Kära vänner,
Det har varit ett par veckor konstant hektiskt plugg sen jag kom hem från Orup. Stipendieansökan och B-uppsats skulle vara inne nästan samtidigt och Orup gjorde att två veckor bara gick. Men, igår skickade vi in uppsatsen för första granskning, stipendieansökan lämnades in i fredags och idag har jag inget planerat efter skolan. Yay!
Ämnet på uppsatsen handlade om vikten av information och utbildning till personer med MS. Vi valde inte MS så fort vi började spåna ämnen, vi valde det inte pga Johan eller för att vi ville kämpa för människor med MS. Från början hade vi ett helt annat ämne men det gick inte att hitta fakta om det. Så en kväll satt jag och Emelie och försökte pressa ut den sista droppen energi ur oss för att hitta ett ämne. Hon frågade om det var någon sjukdom som jag ville veta mer om och eftersom jag är perfekt, fullärd och allmänt bäst svarade jag såklart "Ne jag känner att jag kan allt." Så vi tog MS i brist på energi och inspiration.
Att göra uppsaten blev tyngre än jag trott. Det har inte varit bryta-ihop-jobbigt men det står mycket fakta i artiklarna som inte är så roligt att läsa. Dessutom är det två år sen pappa dog på måndag. Dessutom stannar inte livet för att man måste plugga. Dessutom är det jobbintervjuer och försäkringspapper som ska fixas. Dessutom är jag trött.
I helgen var jag ganska labil. Johan ryckte undan min kudde i sömnen och jag började gråta. Han sa ungfär "Godmorgon" i fel tonläge och jag skällde ut honom. Allt var irriterande och jag ville helst bara sova. Nu när uppsatsen är inne är det lugnare. Jag har insett hur lyckligt lottad jag är. Jag har en fantastisk pojkvän som står kvar trotts allt och det känns som att vi har det bättre än någonsin. Jag har Emelie som jag kan umgås med i 13 timmar 5 dagar i veckan utan att tröttna på och jag känner pappa med mig. Ingen vet vad som kommer hända imorgon eller hur livet ser ut om två år, men just nu är det faktiskt ganska bra. Bara det kunde snöa nån jävla gång!
