Sorg
"Vanliga sorgereaktioner i samband med förluster och förändringar är:
En känsla av bedövning
Humörsvängningar
Koncentrationssvårigheter
Oregelbunden sömn
Förändrade matvanor
Energiförlust..."
"...Medan den sörjandes reaktioner är normala och naturliga bottnar omgivningens reaktioner ofta i okunskap och rädsla. Sörjande söker på ett naturligt och hälsosamt sätt ofta tröst och hjälp från sin omgivning.
Istället kan omgivningens reaktioner ofta sammanfattas i följande punkter:
De vet inte vad de ska säga
De är rädda för våra känslor
De intellektualiserar och ger svårföljda råd
De lyssnar inte på oss
De försöker byta samtalsämne
De vill inte tala om döden
Sammantaget bevarar detta en rädsla för att visa de normala känslor som följer på emotionella förluster, vilket gör att vi börjar låtsas som att vi mår bra när vi egentligen inte gör det. För att inte bli helt ensam börjar den sörjande hålla färgen utåt och säga att allt är bra, fast det egentligen kanske inte är det. På detta subtila sätt uppmuntrar omgivningen omedvetet den sörjande att agera som om deras sorg har läkt. Detta sker samtidigt som sörjande människor vill och behöver bli hörda..."
Så står det på nätet om sorg. Jag har väl börjat inse att jag blivit tjockare, argare, tröttare, bryr mig inte lika mycket och jag försöker göra allt samtidigt. Jag försöker verkligen bli som folk igen, men det är som att jag går och nickar och ler medan jag har ett vulkanutbrott inom mig. Det är kvällar som denna som jag skulle göra allt för att pappa skulle ringa och kolla läget, bara så att jag kan spy ur mig allt och han skulle säga att han är stolt och jag är fantastisk och jag skulle få den där kicken som får mig att orka ett varv till.
Pappa kommer inte att ringa. Jag kommer inte få höra hur fantastisk jag är som fått vg på första tentan, fixar heltidsstudier och extrajobb samtidigt som jag drar ett lite större lass här hemma eftersom Johan kämpar mot tröttheten och det är mindre än ett år sen min värld gick under. Det blir ingen klapp på axeln för att jag blickar framåt och slår hjärtat medvetslöst varje morgon för att orka vakna en dag till. Det ska vara så. Det är klart jag ska fixa det här. Jag var ju inte ensam om att få vg. Det är många som både jobbar och pluggar. Tänk på alla som bor själva och inte har någon Johan alls. Sorgen kommer alltid vara där, den får jag ju bara lära mig att leva med...
Men nästa gång jag är arg eller ledsen, gå inte ifrån mig utan håll i mig så att jag inte går sönder. Nästa gång jag börjar gråta när jag skrattar för att jag saknat det så mycket, säg inte att jag är fjantig utan uppmuntra mig. Säg inte att jag är lat och slö som inte orkar varje dag och fortfarande inte kommit igång med träningen, säg att det är lugnt och att jag får vara trött och det kan vara så sålänge. Nästa gång jag ringer, svara. Nästa gång jag inte kan sova, låt mig lyssna på min talbok. Bara låt mig vara ibland..
