http://annasarahjosefina.blogg.se/

It's better to burn out than to fade away.

Reflektionskväll med Westlife.

Allmänt Permalink0
Ikväll är en såndär kväll när Johan tränar och jag sitter hemma och försöker hinna ikapp mig själv. Ikväll blickar jag tillbaka på det senaste året.
För ett år sen bodde jag i Dublin med min bästa vän. Hennes kille och min kille bodde hos oss. Vi veckohandlade, drack och rökte som skorstenar. Livet skedde på kvällarna och helgerna och vi tvättade i köket.
Idag är Bella och hennes kille inte tillsammans längre. Bella är tillbaka i Dublin efter en helg med sina syskon och ska flytta tillbaka till moderlandet om en månad. Jag bor med samma kille men nu i vår tvåa i centrala Malmö. Den skillnaden är väl inte jättestor.
Men om någon hade sagt till mig för ett år sen vad de kommande tolv månaderna skulle innehålla hade jag nog packat och dragit till andra sidan jorden. Det senaste året är inget jag vill uppleva igen, även om jag fått många erfarenheter och vuxit som människa.
  • För snart tolv månader sen sattes min och Johans relation i gungning ordentligt. Men vi förlät och glömde och lovade.
  • För elva och en halv månad sen flyttade jag tillbaka till min älskade familj i Cork i väntan på att Johans uppsägningstid skulle gå ut. Jag satte min relation med Bella i gungning och trodde inte att vi skulle klara det, men det gjorde vi.
  • För elva månader sen flyttade jag och Johan till hans föräldrar på Storahultsgatan. Svärföräldrarna jag aldrig träffat förut tog mig in under deras vingar och jag satte min relation till mig själv i gungning med nya rutiner och beteenden. Men vi redde ut det och idag är dom en enorm stöttning och jag är fortfarande jag.
  • För tio månader sen började jag jobba på gymmet och skulle bli befodrad tre månader senare.
  • För nio månader sen krisade jag och Johan igen på grund av all stress med hemflytten och min panik över allt. Vi åkte till Köpenhamn och lagade oss igen.
  • För åtta månader sen fyllde jag 21 och hade tappat mystiken med änglarna, men den är tillbaka.
  • För sju månader sen var det ett år sen jag och Johan träffades och jag kan fortfarande se honom komma in på puben som en stjärnboxare. Han presenterade sig och kysste mig.
  • För sex månader sen dog pappa och hela min värld raserades. Johan fick jobb efter att vi flyttat till Sverige och han fick bli den starka.
  • För fem månader sen begravdes pappa och jag gick tillbaka till jobbet.
  • För fyra månader sen tappade Johan känsel i högra sidan av kroppen och jag ville inte ta det på allvar.
  • För tre månader sen fick vi beskedet att Johan har MS och jag fick bli den starka.
  • För två månader sen började Johan jobba efter sin sjukskrivning och blev befodrad direkt.
  • För en månad sen blev jag sjukskriven och fick sluta jobbet och Johan fick bli den starka.
  • Idag började jag ett nytt jobb, Johan har fått tredje behandlingen, jag har lugnat ner mig och vi kan äntligen se ljuset i tunneln.
Idag är vi båda starka. Inget ont som inte har något gott med sig. Jag har väl blivit bitter och synisk, men jag tycker livet kan dra åt helvete vissa dagar. Jag tycker inte att man ska behöva gå igenom sånna här saker så snabbt så unga och så vilsna som vi. Men det har vi. Vi har vuxit isär och ihop och tillsammans och i delar. Men idag är inte paniken överhängande utan kommer med stunder av lugnt. Sorgen är inte nattsvart utan bitterljuv. Oron trycker vi undan och vi lovar varandra att göra allt för att vara den bästa för varandra. Om ett år hoppas jag kunna skriva att jag börjat plugga, Johan har fortsatt briljera på jobbet, vi bor kvar i vår första lägenhet och kanske har jag en liten bula på magen.  Framförallt vill jag att vi tagit oss ur det sista håret hela och starka. Men det vore helt okej om jag helt enkelt kunde skriva att inget hänt utom att vi blivit ett år äldre och fortfarande beter oss som femåringar. Man är bara ung en gång, nu tycker jag att vi kan få vår chans.




Till top