I've tried so hard to tell myself that you're gone.
I fårrgår var det ett år sen jag såg min pappa vid liv för sista gången. Det var första gången Johan fick träffa honom och det var också början på slutet med min relation till pappa.
När vi klev innanför dörren sa jag "Hej?", precis som alltid. Han ropade "HALLÅ!" från vardagsrummet, precis som alltid. Jag tog av mig skorna och gick in till honom. Han reste sig ur fåtöljen på vingliga ben. Vi möttes halvvägs och han kramade mig. Pappa hade ett sätt att kramas så man kände att man verkligen behövdes. Han kramade hårt hårt och liksom gnuggade armarna över ryggen på mig. Han skäggade mig som han gjort i alla tiden och började gråta. Så stod vi så i ett par minuter. Kramandes, gråtandes och behövda. Det var så skönt att se honom, första gången på 14 månader. Det är den stunden jag har valt att komma ihåg. Kramen, tårarna och hans stickade olle som kliade mot min kind.
Vi satte oss och pratade en stund, jag, pappa och Johan. Jag minns att jag tänkte "Här sitter jag med männen i mitt liv och bara trivs." Pappa var intresserad av Johan och det gick bra. Jag och Johan åkte iväg en stund och skulle komma tillbaka senare med syrran för att äta middag hos pappa. I bilen sa jag till Johan "Han har druckit. Vi får se hur det blir ikväll." Och Johan förstod inte riktigt. Jag träffade pappas förra sambo på fika, Johan och jag hämtade syrran och sen åkte vi hem till pappa. Då var han på gränsen till däckad. Jag blev lika obekväm och spänd som vanligt. "Storasyster-städa-ta-hand-om-syndromet" kom tillbaka och jag började städa i köket och fixa mat medan syrran och Johan satt och pratade i köket. Pappa däckade under tiden. Vi åt och åkte, utan att säga hejdå. I bilen började jag gråta, Johan la handen på mitt ben och sa "Jag förstod inte hur illa det var."
Hade jag haft den stunden idag vet jag inte vad jag skulle göra. Kanske hade jag skällt och gråtit och blivit osams direkt. Kanske hade jag varit uppgiven, sett till att han klätt av sig och gått och lagt sig, städat iordning och lämnat en lapp. Kanske hade jag inte åkt dit alls. Men hade jag inte åkt dit hade jag inte fått den där sista tårfyllda kramen, och det var det kanske värt. Även om jag aldrig sa hejdå en sista gång till min pappa...
Det är nu alltså ett år sen jag träffade honom vid liv sista gången. Jag har nog inte riktigt förstått än att han aldrig mer kommer att höra av sig, krama mig, gråta med mig och säga hur stolt han är. När jag tänker på "aldrig" får jag ont i kroppen, det är liksom lite för stort att ta in. Jag trodde och hoppades att saknaden skulle lägga sig, plana ut och kännas okej. Det har inte hänt än. Jag har lärt mig att leva med den, hantera paniken och njuta av de bra minnena. Men det hugger lika mycket fortfarande, även om jag inte tillåter mig själv att känna efter lika mycket längre.
♥