http://annasarahjosefina.blogg.se/

It's better to burn out than to fade away.

Hej far

Allmänt Permalink0
Jag undrar hur du har det, var du är och hur du mår. Jag hoppas kaoset i dig har försvunnit, att du äntligen fått din frid. Jag önskar du var här.

Det är svårt att förstå att det är 9 månader sen du försvann. Jag trodde att smärtan och saknaden skulle avta men det visade sig att det var fel. Idag kan jag skratta med magen och vara lycklig, men hela tiden med ett svart hål av sorg bakom mig. Jag önskar att du var här så jag kunde gråta ut ordentligt och bli tröstad. Det har tagit så mycket energi bara att hålla fasaden uppe det senaste året, nu behöver jag få bryta ihop hos dig igen.

Kaoset i själen har gått över till en mulen sorg. Jag har börjat skriva igen, ordentligt och på riktigt den här gången. Du skulle vara stolt. När jag sitter där och skriver känns det som att du är med mig. Jag gör två koppar te, drar ut stolen bredvid mig och säger åt dig att sitta ner. För första gången känns det som att jag börjar förstå hur du hade det, hur du kände det. Din trötthet.

Häromdagen satt jag på jobbet och läste igenom alla mail vi skickat till varandra. Som jag saknar dig käre far. Jag saknar din humor. Du kunde få mig att skratta högt med dina pikar om stavfel och berättelser om allt ni gjorde. Du fick världen lite roligare.

Jag längtar efter dig. Jag längtar efter att komma hem, få en kram och veta att nu kan jag andas. Jag är lycklig med livet. Du hade varit stolt. Johan och jag har det bättre än någonsin och vi skrattar tilllsammans så som jag önskar att du och mamma gjort ibland. På kvällarna när jag tar min ensam-cigg-med-musik brukar jag sitta och önska att du kom och såg hur jag hade det, hur bra det trotts allt har blivit. Jag vet att du finns med mig men jag har så svårt att känna det. Jag behöver fysiskt känna hur du kramar mig, höra dig säga allt det jag vet att du skulle sagt.

Idag kom dagen du väntat på. Det du predikade om sen vi var små. Utbildning, utbilning, utbildning. Jag kom in på sjuksköterskelinjen i Malmö. Jag hade förvandlat intagningsbeskedet till ett tecken. Om jag kom in skulle detta äntligen vara vändpunkten, vi skulle börja sträva uppåt igen. Om jag inte kom in skulle vi fortsätta leva med trycket över bröstet. Jag kom in.

Jag önskar du var här och delade detta med mig, den här segern. Det första jag ville göra när jag fått beskedet var att ringa dig. Du hade inte blivit överväldigad, tjoat och ropat. Du hade sagt "Ja, det visste jag väl. Grattis!", jag skulle höra hur du log och jag skulle känna i hjärtat att du var stolt. Jag kunde inte ringa idag heller, precis som jag inte kunnat ringa när det har hänt något under de senaste året.

Det har varit svårt att hantera toppar och dalar utan dig. Det finns så mycket jag velat och behövt bolla med dig. Helt plötsligt var jag tvungen att ta itu med livet själv. Det känns som att jag står på en slätt och det blåser åt vilket håll jag än vänder mig. Jag behöver komma i lä hos dig igen.

Idag var jag på rean med Jens. Ikväll har vi firat intagningen med middag och vänner. Johan sitter och spelar kort med Jens och Mange och jag ska sova. Jag önskar du var här.



//S
Till top