Ensam och halvpatetisk.
Det är mycket nu inför flytten. Jag har egentligen inget att komma hem till. Malmö är ännu en ny början och det både roligt och spännande. Men det suger att jag inte har någon familj att komma hem till på samma sätt som Johan. Det jag hade har försvunnit och det som varit är förbi. Jag står lika själv nu som för två och ett halvt år sen. Kanske är det bäst så, men det hade varit skönt om någon förstod.
Ikväll hade jag velat vara i Dublin med mina älskade. Bli omhändertagen av bästa vänner och omhållen av min kärlek. Jag hoppas dom har en skitrolig kväll och imorgon kommer förhoppningsvis bli bättre än idag för mig. Men det är hårt när verkligheten kommer och slår en i ansiktet.